Göteborgsposten – 1 juli 1862, sida 1

— — öfver en af hans digter — och en yttrade sig öfver hvilket skäl till stolthet den man kunde ha, som frambragt en sådan digt. — Bah, sade han, hvad är väl det egentligen? Vi äro bondvioliner, men ibland tar vår Herre oss och spelar på oss, och så äro vi de herrligaste Cremonesare, då han lägger oss ifrån sig, äro vi åter bara bondvioliner. Han har, såsom man af detta yttrande kan tänka sig, ett öga, öppet både för det sköna och det mindre sköna i sina dikter, liksom han i det hela taget är en fin testhetiker, hvilken sjelf skrifvit den bästa afhandling som kan skrifvas öfver sin Kung Fjalar. Det händer honom sålunda ofta att han, med naturlig känsla för det sköna i sin egen dikt, då han läser något deraf, säger: det är likväl vackert! och då glädjer han sig riktigt af hjertans grund, och det är det naturligaste i verlden — man måste vara skapt som en Holländare om man skulle deri finna något besynnerligt. Han är alltigenom anspråkslös, och under det hans namn och hans dikter flyga öfver Europa, har han sjelf af den store mannen ingenting annat än den prägel af storhet, som är intryckt på hela hans personlighet. Han gör derföre också mycket litet väsen af sina egna alster, och hans manuskripter skulle sannolikt ha blifvit spridda åt hundrade håll, om hans förträffliga hustru icke samlat och bevarat dem med sann moderlig ömhet. En egendomlighet, som i hög grad kryddar samtalet med denne man, är hans oändligt fina och skarpa blick tör de komiska sidorna hos de personer, som han varit i beröring med — en blick, hvilken blott kan vara frukten af samma djupa kännedom om menniskohjertat, som framlyser af hans skaldeverksamhet; men det ligger ingenting bittert i dessa skildringar, de äro mildt humoristiska, och man ser alltid, att han tycker om det han ler åt. Det är isynnerhet då han omtalar sin ungdom och de personligheter, med hvilka han då umgicks, som denna humor blir riktigt lekande hos honom. Då kommer den tid fram, som ban kallar mina tjufpojksår, den tid, då han redigerade Helsingfors Morgonblad och drog i fält mot Tegnr, Beskow, Dahlgren och många af den svenska litteraturens dåvarande heroer, hos hvilka han med stort skäl påpekade dels den affekterade nordiska hjeltekraften, t. ex. hos Arvidsson, som han ingalunda skonade för landsmansskapets skull, dels den fraseologiska klingklangen, t. ex. hos — dock, exempla sunt odiosa. Då han emellertid senare, jag tror det var 1851, sjelf kom öfver till Sverige, mottogo några af de förr så hårdt angripna den då till litteraturens furste uppvuxne stridsmannen med all möjlig och passande vördnad. Redan morgonen efter hans ankomst satt hofmarskalken, skaldernas Nestor i furstens förmak och väntade, Vi nämnde Runebergs manuskripter. Af deras utseende visar det sig, dels att han i hufvudet mycket noggrannt utarbetar sjelfva diktens form, innan han nedskrifver den, dels att han har mera möda med rimmet än med metern. Första manuskriptet af ÅKung Fjalar t. ex. är, på få ställen när, nästan alldeles fritt från rättelser. Fäarik Stål deremot är mera öfverkorsad. Mycket af densamma är skrifvet under skaldens sjukdom, och han har begagnat apotekspapper, hvari chininpulvret låg, till att bära den märkliga dikten i dess först skrifna form. Han är, såsom man väl kan tänka sig, en vän af skön konst, men eftersom ban blott sett, hvad Finland sjelft har att erbjuda, är hans öga ej synnerligt uppöfvadt, hvilket han dock ersätter genom den genialiska inre blicee —