Göteborgsposten – 1 juli 1862, sida 1

— — Farväl, Lucie, sade han lägt och räckte henne sin kalla hand. — Men jag ämnar icke fara bort, svarade flickan; hvarföre säger du mig då farval? — Farväl! upprepade den döende. Lucie fattade handen som brodren räckte henne och förde den till sina läppar samt omfamnade honom. — Farväl William, efter du så önskar, men jag upprepar att jag icke ämnar resa bort! — Jag vet väl det... det är jag som skall fara, fullföljde han, jag skall fara till himlen. Hvar är Archie. Carlyle tog Arcibald på sina armar och lät honom knåböja på sängkanten. Barnet blef mäkta förvånadt och gjorde stora ögon. — Farväl Archie, farväl! Jag går nu ifrån er, jag går till himlen! Der uppe bakom det stora täckelset, som du vet, skall jag åter se mamma och jag skall säga henne att du såväl som Lucie snart skola komma och förena er med oss. Lucie som hade en ytterst känslig nntur, började att snyfta helt högt så att Wilson som drogs dit af bullret häftigt inträdde och bemäktigade sig barnen samt förde dem ut. Då föll lady Isabel, som icke längre kunde berherrska sin egen smärta på sina knän vid den döendens hufvudgård och för att kunna bittre qväfva sin förtviflan stoppade hon in i sin mun ett hörn af den kudde på hvilken det stackars barnet, hennes barn, redan rosslade. O! det var verkligen en vild smärta som hon led, en smärta som icke vågade gifva sig luft i ord, en smärta som tillfogade henne dödliga sår.