Göteborgsposten – 1 juli 1862, sida 1

EASAACO — vänligt och uppmuntrande bref underrättade mig om, vid hvilken tid jag väntades dit, och på bestämd dag afgick ett litet sällskap med miniaturängaren Sibbo för att tillbringa några dagar hos skalden, hvars gästfrihet är lika stor som alla hans öfriga goda egenskaper. Staden Borgå, der Runeberg bor, är en liten stad med omkring 5,000 innevånare, i hvilkas krets han naturligtvis egentligen icke kan få tillfälle att utveckla de ålsklingsidåer, som beherrska honom, och han ser derföre gerna, att ungdomen från Helsingfors, som han håller mycket at, besöker honom en och annan gång. Resan är icke lång — 5 mil — och man uppoffrar naturligtvis mer än gerna en dag på ett besök, som lofvar så rika frukter. Och man blir sannerligen icke bedragen i sin förväntan. Runeberg är nu en man om 58 år, alltså just icke längre någon yngling, han har derjemte varit sjuk under de sista åren, men nu återställd till helsan är han åter lika liflig som förr, full af eld och värme. Vi anlände efter en munter seglats på eftermiddagen fram till Borgå; ångbåten lade till alldeles nedanför Runebergs boning. En imponerande gestalt af litet mer än en vanlig manshöjd trädde oss till mötes och helsade oss välkomna. Ett plastiskt hufvud, liksom särskildt skapadt för en bildhuggare, ett par djerfva och likväl milda ögon med ett skälmskt uttryck, — en tunn, litet sarkastisk mun, och den djerft framstående näsan under en hög, klart afrundad panna, som ej beskuggas af de få håren på hufvudet, — dertill ett par breda skuldror och en kraftigt byggd gestalt, som mera påminte om den oförfärade jägaren, än om den stillasittande skalden — sådan stod han framför oss första gången jag såg honom. Vi gingo in i hans arbetsrum hvars väggar voro betäckta med jagtredskaper och bocker, cigarrer kringbjödos och inom kort var samtalet i full gång; han ville med lifligt intresse ha reda på hvad som under de dagarne försiggick i Helsingfors; det var just under striden mellan Snellman och Schauman; srart tog dock samtalet en annan riktning och man började vidröra ett och annat från finska kriget bland andra nämndes Döbeln och Kulneff. Dem båda hade Runeberg som barn sjelf sett och kännt, och det intresserade honom att kunna tala om dem. Kulneff hade han sjelf varit rädd för, men dock snart blifvit hans goda vän — Döbeln hade han sett med bindeln kring pannan ungefär samtidigt med slaget vid Jutas. Runeberg lefver i det hela taget mycket tillsammans med sina fänrikar, sina hjeltar från 1808 — och han talar om dem med den värma och kårlek, man kan vänta sig finna hos skalden, som besjungit dem i en sång, hvilken verlden aldrig skall glömma. Finnarne se upp till honom i känslan af den betydelse, Fänrik Ståls Sägner ha för hela deras nationela sammanhållning — för bevarandet af deras gemensamma minnen och framtids förhoppningar. Han var, säsom man väl kan tänka sig, centrum och det egentligen lifvande elementet i samtalet, och i sanning, det lönade sig att vara stum åhörare. — Då attonen fallit på och ljusen kommo in, söljde äfven toddybrickan med — man sorsåg sina glas, och så började åter samtalet, under hvilket han så utslungade den ena tankeblixten efter den andra, att man knappast formådde följa med de rika bilderna. Då han omtalade något, var det som om han med ljungeldens klarhet plötsligt upplyste ett hittills mörkt landskap; — han utvecklade icke, han räsonnerade ej — han såg, och uttalade hvad han såg. Man kom härvid att uttala sin glädje — — ÅA A om