Göteborgsposten – 1 juli 1862, sida 1

AAAe i?l3l3 ——— de svenska dramaturgerna just sakna, hvarigenom deras dramer äfven mera bli en rad af taflor än ett afrundadt helt. Men man skall, då denna dikt kommer ut, finna något annat, något helt annat än man väntar. Man gissar säkert i förväg, att det är det romantiska dramat, kanske bygdt på nationel grund, hvarmed Runeberg är sysselsatt — ingenting mindre. — Dramat är till sin form antikt, liksom dess id närmar sig den antika uppfattningen, men med synbar inverkan af det kristliga i skaldens tid och personlighet. Frågar man, huru detta låter sig göra, eller om icke derigenom uppstår något för vår tid främmande, ett mellanting, som är ett oting, så kan jag icke svara med att redogöra för diktens handling, emedan jag anser detta otillåtligt, så länge dikten ännu endast förefinnes i manuskript, men jag kan hänvisa på en parallel i hans skaldskap: Kung Fjalar är skrifven i en form, som uppmanar till jemförelse med Ossian — skådeplatsen för dess flesta handlingar är Morven, det land, hvarest Ossian lefver — karakterorna hafva den Ossianska prägeln; men på samma gång är diktens grundid så långt från att tillhöra den Ossianska idekretsen, att den mycket mera är rent kristlig! — och en hvar, som känner Fjalar, har erfarit den mäktiga genialitet, hvarmed skalden låtit den kristliga iden trycka sin stämpel på dessa personligheter och deras lif och lidande, på samma gång som den Ossianska prägeln är så uppfattad och bevarad, att den är — icke imiterad, utan omdiktad, liksom förädlad och idealiserad. Det är på samma sätt som Runebergs gamla kärlek till den grekiska antiken gifvit honom idsen till denna (dramatiska) dikt. Den rör sig i den af de gamla tragediförfattaren mest omtyckta tiden, efter trojanska krigets slut och hjeltarnes hemvändande, i tragikernas meter, den sexfotade jamben, och med spår af choren — men för öfrigt indelad i fem afdelningar, motsvarande moderna akter. Denna parallel med Kung Fjalar är det närmaste jag kan finna till antydan af diktens intryck, så länge man ej vågar direkt omtala den. Runebergs nära bekantskap med antiken framlyser ur hvarje detalj, isynnerhet äro enskilda scener alldeles sophokleiska, der den intradande vissheten om någonting fruktadt så emåningom höjer sig i fina nyanser från trygg säkerhet till svag aning, vaknande fruktan, vissbet om att det fruktade skall ske, och det derpå följande utbrottet af pathas. De tre akterna ligga färdiga utarbetade af skaldens hand, de tvenne sis:a existera endast såsom plan, och skalden är tyvärr osäker om han någonsin skall fullända dem. Men redan som fragment skola dessa akter vara af öfvervägandel intresse för den, som önskar studera vidden af en begåfvad skaldenatur, dess begränsning och dess perfektibilitet.