Göteborgsposten – 30 juni 1862, sida 1

Vine. Hans panna var förmörkad och han tycktes vara ett rof för plågsam ängslan. — Förlåt mig, min herre, utropade Isabel och bemödade sig att kufva sin sin rörelse. Förlåt mig!... Jag har gjort orätt i att tala med detta barn om hans mor... jag gjorde det för att trösta, för att lugna hönom, — Jag förstår er icke, sade Carlyle med rynkade ögonbryn. Ni har således icke kännt hans mor? — Nej, svarade hon och dolde sitt ansigte i sina darrande händer. Nej, min herre, jag har icke kännt henne. Med en utomordentlig ansträngning hade det lyckats den stackars qvinnan att i dessa ord inlägga ett sken af sanning och trovärdighet. Carlyle närmade sig henne. — Märker ni icke, min fru, att barnet i detta ögonblick har ett sällsamt uttryck i sina drag? — Ack jo, min herre! Jag har nog märkt det! Han fick det efter sista anfallet nu på eftermiddagen. Wilson trodde att han höll på att dö, och jag tänker äfven att det snart måste vara slut. Carlyle stödde armbågarne mot fönsterkarmarne och dolde hufvudet, med till hälften slutna ögon, i sina händer. — Det är hårdt för mig att förlora honom! jemrade han sig. — Han går till en bättre verld! återtog Isabel och qväfde sjelf sina egna snyftningar. Låt den tanken trösta er att döden icke skiljer oss åt för alltid, utan endast för att återförena oss i ett bättre lif. (Forts.)