Göteborgsposten – 30 juni 1862, sida 1

W—U— — — — sjunde inhystes i ett ofantligt litet rum innan tör köket, men så litet rummet än var, fanns der dock en stor mängd mycket behändiga hoppande små djur, som anställde så förfärlig Jagt på dea skandiuaviske sängkamraten, at han måste rymma sin kos och tillbringa hels natten ute på stadens gator. En annan fick logis hos en slagtareenka och kamraterna gratulerade vår vän, som säkert skulle komma att få sköna biffstekar till soupern; vår resande tog rummet i besittning och satt der hela qvällen troget väntande att något bud, helst matbud, skulle komma från den goda enkan; men intet bud hördes af. Af aktning för enkan och emedan han hvarje minut väntade på budet vågade han ej heller gå ut, och måste slutligen sent på qvällen ötverlemna sig åt hvilan. På frukostbud väntade han om morgonen lika förgäfves — han såg aldrig den nämnda, kanske rätt täcka, enkefrun. I afskedets stund, vid afresan från Köpenhamn, lärer begeistringen stigit till sin höjd : blommor kastades från fönstren, dito slängkyssar, dito de näpnaste bref på rosenfärgadt papper, dito små dannebrogsflaggor och man såg ett allvarsamt etatsråd — jag har alltid trott att etatsråd ej kunde bli begeistrade — rycka dannebrogsbandet från sitt bröst och skänka det åt sin Göteborgska gäst, hvarpå denne tog sin svenska kokard och skänkte etatsrådet, som med hänförelse ryckte en knappnål ur rockuppslaget och fäste kokarden på sin hatt. Efter en dugtig kyss och ett kraftigt handslag skiljdes värden och hans gäst. De trupper, som i år skola bilda storlägret, inryckte i förgår midsommarsaftonen tidigt på morgonen på sina lägerplatser. Den styrka, som nu är samlad på Ladugårdsgärdet, anslås till omkring 11,000 man — således en obetydlighet mot Napoleons truppsammandragningar, vid Chålons t. ex. Fina besök af utländska officerare hafva vi fått och flera väntas från Belgien och Preussen. Utom dess hafva vi här hr Clary, slägting till den kongl. familjen, en ung man med präktigt utseende, som äfven i fjol väckte allmänt uppseende i sin granna uniform, jag tror han tillhör chasseurs dAfrique, åtminstone har jag så hört uppgifvas. (Jag minnes i fjol, då skarpskyttarnes uppvisning egde rum på Ladugårdsgärdet inför konungen, hur löjtnant Clary oupphörligt red vid konungens sida under lifliga samtal med honom på fransyska. Straxt bredvid mig hördes då en skroflig röst säga: Hor du, han är bror med kungen! — Åh, hör du, inte ä di bröder inte, det måtte du väl veta. — Jo, ta me f-n kalla han inte kungen för du.) Om fredag lära trupperna skola rycka ut till en större sältmanöver — man tror att det till dess skall hinna blifva fullt upptorkadt i skog och mark. Och under allt detta ligger prins Oscar sjuk i kopporna, lyckligtvis äro de, såsom den halfofficiella bulletinen upplyser, af särdeles godartad beskaffenhet, så att endera dagen är väl prinsen på benen igen och ute hos de vid Lidingöbro förlagda antiqverade kanonjollarne. Apropos kanonjollar! Om hr Fornanders så rysligt tillämnade sköldfartyg höres ingenting af; hr Fornander uppfriskar då och då publiken med en påminnelse att han ännu lefver och funderar. En annan högst vigtig upptäckt har i dessa dagar egt rum af en qvartersman vid flottan. Den här gången är det en ny kanon som blifvit inventerad, en kanon som utom andra fördelar eger den, att kunna fyllas med vatten, hvilket qvarhålles derigenom att en träpropp sättes i mynningen(!); hnvarjemto samma kanon kan söndertagas i 40 delar, hvilket ogement skall underlätta lensammas transporterande. Det tyckes på illt som denna kanon vore alldeles passande