Göteborgsposten – 30 juni 1862, sida 1

— Jag kan icke erinra mig det! sade han plötsligt och lade sina små händer på sin brännande panna. — Hvad menar du? frågade Carlyle. — Jag vet icke, jag har glömt bort det. Det var något som jag ville veta. Är Lucie hemkommen? — Jag tror det icke. — Pappa, jag skulle vilja se Joyce. — Då skall jag skicka hit henne med William, efter middagen då jag går att hemta din mor. — Min mor! eftersade barnet. Ah, nu minns jag! Säg mig hur jag i himlen skall kunna igenkänna henne, min rätta mamma? Carlyle, som minst väntat sig denna fråga, nedböjde sitt hufvud utan att svara, — Ty du vet väl att hon är i himlen ? fortsatte William med feberaktig häftighet. — Ja... ja... svarade Carlyle smärtsamt rörd. — M:me Vine har försäkrat mig derom. M:me Vine har kännt min mamma. Hon har råkat henne i utlandet och har talat med henne, Carlyle fäste sina ögon på guvernanten som dragit sig undan till fönsterfördjupningen. Den stackars qvinnans ansigte var purpurfärgadt och hennes hjerta slog så hårdt att act hotade spränga hennes bröst. — Mamma har hårdt pliktat för sina fel tillade barnet, och det är längtan att få se er, att få se oss alla som krossat hennes hjerta. Carlyle tog ett steg framåt, liksom för att fråga m:me