Göteborgsposten – 30 juni 1862, sida 1

—— — ——— — — Studenterna kommo åter från sin Köpenhamnsresa i thorsdags; man visste ej så noga när de skulle komma och regnade gjorde det också hela dagen, så att detta var väl orsaken att så få menniskor infunnit sig vid Chapmans landningsställe. Ni har er egen korrespondent vid mötet, har jag sett, men tillåt mig ändock att få lemna några specialiteter från vistelsen i Danmark, erhållna af ett par vänner, som sjelfva deltagit i färden. Min mening är alldeles icke att falla korrespondenten i embetet, och det jag har att säga skall ej bli långt. En sak har mycket förvånat våra Köpenhamnsfarare i gemen och det är att man bland alla dessa tallösa tal, hvarmed från alla kanter undfägnats, ej ett enda var för Finland, för vårt gamla systerland, hvars ungdom säkert under dessa dagar voro med sina hjertan i Danmark — nej, icke en skål, icke en tår hade man för bröderna på -andra sidan Östersjön! En annan sak, som förvånat, för att ej använda ett annat ord, våra svenska resande, var att i alla danskarnes många tal nämndes i allocutionen först norrmännen och sedan svenskarne, utom i ett enda, talet af den förste dansken, at Konung Fredrik i Nordmandsdalen. Konungen erkände svenskarnes principala ställning i unionen; också lära hrr norrmän vid denna vändning sett meget forbausede paa hinanden. Men jag lemnar denna finska och framför allt denna norska fråga och öfvergår till några rent danska. Allmän har förtjusningen varit öfver mottagandet och logierna 1 Köpenhamn; äfven de som hedrades med att få bo hos konungen eller enkedrottningen voro belåtna, men dock ej så som de, hvilka bodde hos grosserer X och etatsrådet Y. De kongl. gästerna mådde naturligtvis som prinsar, allra minst, fin mat, ferm uppassning, vagnar o. s. v. Men någon afundsjuka måste uppstå hos dem när de sågo de andra kamraterna i sällskap med grosserens eller etatsrådets vackra döttrar — med ett ord, de fingo ej som dessa njuta af samiljlifvet. Man tröttnar lätt på dofhjortsstek, champagne o. s. v., bordet må vara aldrig så rikt och dignande under silfver och prydt med blommor, när ej älskvärda qvinnor äro bordskamrater. Enkedrottningen insåg också detta och hade derföre en asfton till sig inbjudit på en thåsouper sina nordiska gäster och en utvald societet. Allt gick fritt och otvunget till, hvarpå såsom bevis anföres att Hennes Majestät med egna händer hällde i th åt sina skandinaver. H. M. lär hysa särdeles skandinaviska sympatier, starkare, om möjligt, än kong Fredrik sjelf. — I Nordmandsdalen lär det ha gått mycket kungligt och mycket muntert till; en bland de roligaste episoderna lärer varit då midt under frukosten ett förfärligt slagregn började ösa ned öfver den rika anrättningen med skandinaviska krokaner o. s. v. hvarvid studenterna kröpo under borden och sträckte upp armarne och togo hvad de kunde komma öfver. Regnat hade det gjort förut så att marken var klibbig och blanklädersstöflorna sågo just ej ut som om de varit på en kunghg fest — hvad var att göra, smutsen måste bort, vatten finns icke när kung Fredrik bjuder, man tog således hvad som stod närmast, champagne, och tvättade dermed bort smutsen från sina skodon. Detta skedde naturligtvis ej allmänt, men man lärer dock sett detta nya sätt att rengöra skodon med mycken fördel begagnas. Fredriksborg är, som ni vet, en liten stad med blott 2,000 innevånare; detta samhälle visade dock en utomordentlig gästfrihet — det är minsann ingen småsak då att inlogera 930 personer. En kryddkrämare i den lilla staden hade tecknat sig för 7 studenter. Trångbodd var han förit, de 6 inqvarterades i 2 små rum, den