Göteborgsposten – 30 juni 1862, sida 1

— — — ———— 4 riksdalers löfsal, för 50 öre elggräs och pioner, placerar och ornerar alltsammans på sin lilla trefliga gårdsplan, med 10 dvadratfots utrymme, och sitter sedan och njuter hela sommaren af sin lofhydda vid Skärgårdsgatan eller Brända tomten. Midsommarsaftonen ser Stockholm också helt landlligt ut, stora löfruskor och löfsalar bäras och köras, höga majstänger, utklädda pitprops med förgyllda agg o. s. v. till 6 å 7 rdr, små dito med några brokiga tyglappar räta och släta ägg, alla med den sor alldeles oumbärlig ansedda vimpeln på toppen, till 75, 50 och 25 öre, släpas och bäras öfverallt, blommor i knapphålen, blommor i händerna, blommor på åkarehästarnes hufvuden, lofruskor i götisk rundbåge i boddorrar o. s. v. Emellerud anses det ej sashionabelt att sjelfva midsommarsaftonen göra sina uppköp vid Munkbron, utan 8. k. bättre folk gor dagen före dagen dessa uppköp. Då i år en söndag kom emellan infann sig i stället vår beau monde af olika slag i lördags i den s. k. löfmarknaden. En vanlig Munkbro-dag erbjuder, som ni vet, m. h., en mycket liflig och brokig tafla: men på en sådan dag som den hvarom nu är fråga är taflan hundra gånger lifligare. Den trihet i handelsvag, som senare tiders lagstiftning tillåtit, gör att massan af tältbord är vida större nu än för några år sedan och de tvenne dagarne före midsommardagen får en sådan massa krämare af alla slag tillåtelse att slå upp sina bord med hvarjehanda mer och mindre värdefullt kram, att Munkbron ej längre förslår, utan halfva Riddarhustorget mäste också upplåtas. Så ätven i år, handeln gick troligen ypperligt, bättre än annars, ty det var lagom med folk — de oupphörliga regnskurarne, hvarmed vi under snart 14 dagar blifvit trakterade, hade afskräckt många, men det var alldeles tillräckligt många oförskräckta qvar. På Sondagsaftonen hvimlade Munkbron och torget af svärmande jungfrur af olika slag, från den sort som vid s. k. öfverenskomna baler uppkalla sig efter herrskapet, der de tjena, såsom t. ex. flickorna Lagerberg, flickorna Gyldenstolpe o. s. v. till sådana som tjena på en ristoration — alla uppvaktade af sina resp. kavaljerer, som en sådan dag måste visa sig schangula genom presenter. På aftonen kring 10-tiden eger den egentliga s. k. härjningen rum, då midsommarglädjen, efter intagna bastanta supar, ger sig luft i svordomar, skällsord och väl tillagda örfilar — det är hamnbusar och åkaredrängar som nu öfvertagit rollerna. I Orvar Odds Med en bit krita läses en ypperlig skildring at löfmarknaden i Stockholm; den är skrifven 1842, om ej förr, men slår till punkt och pricka in på 1862. — Midsommarsdagen ingick liksom de närmast föregående dagarne kall, blåsig och regnbådande; än sken solen, än trodde man ett slagregn skulle komma. Mot middagstiden tycktes himlen fattat sitt beslut: efter en regnoch en hagelskur klarnade det upp och blef soligt, till stor gamman för alla dessa menniskor som denna dag ovilkorligen skola trafva på gålet, lervällingen må nu vara aldrig så djup. Och dock var det obetydligt vått på Ladugårdsgärdet efter 14 dagars regnande. Jag såg för ett par dagar sedan i hvilket tillstånd vägarne på Djurgården befunno sig — ungefär som på hösttiden, men blåsten torkade upp allt sammans. Stackars de beväringsgossar, som legat i sumpdälden vid Djurgårdsbrunn — frossor i mängd var allt hvad de fingo i ren behällning ester den krigiska kampagnen. Oaktadt den nämnda vätan dansade man dock flitigt kring majstängerna på gälet. Hela kongl. familjen, med ett undantag, var ute till häst och i vagn och åskådarnes antal uppskattas till 20,000. ENARE ke