Göteborgsposten – 28 juni 1862, sida 1

— ——— — tillbringad dag, fri srån de hvardagliga om sorgerna och arbetet hemma; ett gronkläd minne med förgätmigejkrans kring hjessan ett sista-paret-ut af vårens herrliga dagar; er hök-och-dufva lek af de flyende och hvaran nan fasttagande årstiderna. Sommarens grön skande topp är passerad, och nu bär det mec rask fart utföre mot höstens töckniga dalar Före midsommar tycker man sig hafva så myc: ket att hoppas al sommaren, och sedan midsommar passerat, finner man snart nog, ati den skönaste tiden flytt. Det är en bid a menniskolifvet. Efter det ihärdiga regnandet fore mid sommar, väntade och hoppades man, att väderleken efteråt skulle slå om; men de sena ste dagarne hafva varit lika regndigra som dess föregångare. Landtmännen börja nu fö allvarliga farhågor för skörden, som syntes så lofvande. Regnet har icke allenast hindrat och skadat rågens och hvetets blomning, utan här och der älven illa nedslagit dessa sädesslag. För potatisen och värsäden har dock väderleken hittills varit den mest gynnsamma; likaså för gräsvaxten. Lian är redan i full gäng för att afslå ängarne; men de mera förståndiga dröja dock ännu, under förhoppning att väderleken skall stadga sig för att det skördade må torrt och tjenligt kunna inkomma i ladorna. För de härstädes pågående såväl offentliga som enskilda byggnadsföretag har äfven densa väderlek varit ganska hindersam, så mycket mera som deras antal i år ar ovanligt stort. Att det dock bygges raskt, visas bäst deraf, att man ofta vid en gata, hvilken man ej på 3 veckor eller en månad passerat, ofverraskas af något nytt trevåningshus, hvilket liksom genom ett trollslag uppsprungit ur jorden. Denna storartade byggnadsifver utvisar bäst i hvilket raskt framätskridande Göteborg är stadt; ty de snarare tillän aftagande hyrorna tyda med visshet på, att de nya boningslägenheter, som sålunda tillkomma, äro behöfliga. Eljest skulle konkurrensen här åstadkomma detsamma som i alla andra affärsgrenar. Med allt detta byggande eller reparerande förenar sig dock den stora olägenheten, att passagen måste afstängas. För att nu ej tala om de krokvägar, hvilka bro-omläggningarne förorsaka, låtom oss endast fästa oss vid de stora ställningar, hvilka barrikadera våra eljest så beqväma och rymliga trottoirer och tvinga vandraren till en omväg ut på gatan, der han lätt kan komma i en mindre angenäm kollision med framilande åkdon, helst de öfverdådigt körande åkarenas. Om det nu äfven är nödvändigt vid byggnader att trottoiren afstänges, så är dock detta ingalunda förhållandet vid smärre reparationer eller putsningar. Då kunde alltfor väl begagnas en smalare stegställning, sådan man äfven nu redan får se här på ett och annat ställe, hvilken ej upptager så mycket utrymme, eller ock, såsom man utomlands brukar, en hängande ställning, hvilken kan efter de olika våningarne höjas eller sänkas. Att våra vanligaste ställningar skulle för tryggande af menniskolif vara tillförlitliga, är ett påstående som jäfvas af de talrika olyckorna på senaste tiden i Stockholm, tillkomna genom sådana ställningar. Ett färskt exempel hafva vi ju äfven här att framdraga. De stora ställningarne äro dessutom i hög grad vanprydande, icke allenast för ett enda hus, utan ibland för hela prospekten af en gata. En resande, som flera somrar å rad besökt Göteborg och alltid funnit såväl Norra som Södra hamngatan afstängda på detta sält, fällde äfven det betecknande yttrandet: Stå dessa ställhingar alltid här? Bland byggnader, stående på gränsen till offentliga, ehuru de egas af enskilda personer, AA —C——