Göteborgsposten – 28 juni 1862, sida 1

Ijugonde Kapitlet. Dödsbädden. William Carlyle låg i dödens armar. Vid hufvudgärden hade lady Isabel knäfallit. Barnet var lugnt och undergifvet sitt öde. Dess ansigte var blekt och ytterst afmagradt. De mer och mer utskjutande kindknotorna hade förlorat sin vanliga färg; läpparne voro insjunkaa och ögonen glänste. Han tycktes lida mycket och man skulle nästan kunnat tro, att han med sina små fuktiga och feberheta händer, hvilka lågo i kors öfver bröstet, ville hejda det bristande hjertats sista slag. — Mrs Vine mumlade barnet, det kommer ju icke att dröja länge, eller hur? — Hvad är det som icke kommer att dröja? frågade Isabel. — Tills de anlända... min far, min mor, Lucie och allesammans. Den stackars modren kände sitt bröst genomkorsas af smärtans alla pilar. Hon var således intet för honom ! — Och jag då, William, räknar du icke mig äfven, frågade hon med suckande röst. — Ack jo, mrs Vine! Men, sig mig, tror ni att man deruppe i himlen råkas, och att man der känner igen sina föräldrar ? — Mitt barn! deruppe finnes det ej några föräldrar, ty vi äro alla der barn af en och samme fader, som är Gud!