Göteborgsposten – 27 juni 1862, sida 2

söka eder själs rädddning i en uppriktig ånger och att utbedja eder nåd af den högste domaren, Vänd eder till Gud! Han ensam kan förlåta eder och edra brott. Vi åter, vi måste upfylla vär skyldighet mot sambället och denna skyldighet mot samhället bjuder oss att dömma eder. Er dom lyder så: Francis Lenison, ni skall återföras till fängelset och befallning skall blifva gifven att ni utföres till afrättsplatsen för att hängas. Gå, joch måtte den allsmäktige Guden vara eder odödliga själ I nådig! Amen! Folkmassan vek tyst åt sidan, men ännu var icke allt Islutadt. En annan icke mindre vigtig sak återstod ännu att afhandla. Man gissar lätt att den rörde ingen annan än den olycklige Richard Hare, som blifvit oskyldigt dömd, oskyldigt bannlyst ur samhället. Det blef en vacker och ärofull upprättelse som lemnade rum för en af de mest rörande och ömma scener. Alla Richards vänner voro närvarande; ja, alla som hade kännt honom som barn, eller som yngling, lyckönskade honom enstämmigt och jublade öfver hans oskuld. Och likväl var det samma personer som några år förut kastat stenen på honom, och envisats att anse honom skyldig. Vi måste göra dem rättvisan erkänna, att de insågo huru mycket de irrat sig, och att de derföre på allt sätt bemödade sig att godtgöra sin orättvisa. (Forts.)