Göteborgsposten – 27 juni 1862, sida 2

Fran Utlandet. De ännu i ett visst mystiskt dunkel höljda tilldragelserna inom Ryssland ha i hast vändt den allmänna uppmärksamheten på de många kräftskador, hvilka fräta å den stora kolossen. Bland dessa är den korrumperade embetsmannaklassen en af de svåraste. Folket afvaktar med otålighet de i detta afseende oundgängliga reformerna; ty det kan ej längre fortgå så som det gör, såframt man verkligen menar allvarligt med tramåtskridandet. Den ryske embetsmannen är faktiskt icke någon statens tjenare, utan sin närmaste förmans. Hvarje förman kan afsätta sin underordnade från platsen, utan att behöfva för honom ens angifva något skäl härför. Detta alstrar ett fullkomligt rättslöst beroendeförhållande, hvilket i många afseenden är sämre, än böndernas furra lisegenskapssballning till sina herrar. Ty under det godsegaren lefver af sina bönder och derföre af eget intresse icke bör handskas för hårdt med dem, vet en embetschef endast alltfor väl, att hans underordnade lefva genom honom, bero af hans godtycklighet och att han kan skaffa hundrade andra i stället för den som icke behagar honom. Ingen förman skyr derföre att ogeneradt uttala sina godtyckliga befallningar, om de än strida aldrig så mycket mot sunda fornuftet och tjenstens direkta intresse. Alla civila tjenstemäns löner äro mycket ringa. Men de kunna höjas genom de s. k. årliga gratifikationerna, hvilkas fördelande ligger helt och hållet i den närmaste förmannens händer och hvarigenom han småningom erhåller medel att göra sin gunst eller ogunst kännbar. Men härtill kommer ännu ett. Embetsmän, hvilka hafva en lön af 800 till 1,000 rubel, tillhöra den högre klassen och hålla, tillfölje af det allmänna jägtandet efter materiel njutning, luxuöst inredda våningar, talrikt tjenstefolk, hästar och vagnar, middagar, balar, teater o. 8. v. för oundgängliga lifsvilkor. För att kunna tillbörligt njuta af allt detta, fordras i Petersburg en årlig inkomst af 6, 8 å 10,000 rubler. Derföre måste alla källor till biinkomster med den största virtuositet begagnas, och derföre har ett helt kompliceradt system med sina grundoch lärosatser och vanor utbildat sig, hvilket visar sig till det yttre i hemliga försäljningar af myndighetsbeslut, i falska rapporter, i tillbakahållandet af vissa dokumenter m. m. Men ett dylikt förhållande eger rum i alla lager af embetsmanna-hierarkien; ty den embetsman, som har endast 300 rubels årlig lön, söker förvärfva sig medel, att gifva ut 1 å 2,000. Huru skulle han väl kunna underlåta det? Gjorde han det icke, så måste han föra ett högst eländigt lif och hans kolleger skulle blygas för honom och ej fördraga hans umgänge, hvilket han dessutom för bristande medels skull icke skulle kunna plåga; men han skulle då ätven bli ansedd för en farlig person. Hvad återstår honom derföre? På detta sätt gå millioner förlorade för staten, hvilken kunnat begagna dem för sina ändamål, då de deremot nu falla i embetsmännens fickor. Men det värsta är, att statsändamålet, för hvars skull embetsmännen öfverhufvud finnas till, icke uppfylles, emedan ingen embetsman kan iakttaga tjenstens egentliga intressen, utan blott får behaga förmannen, hvilken är glad, om allt