Göteborgsposten – 27 juni 1862, sida 2

Article Image
går för sig utan mycket besvär, och icke gerna vill besvära sig med förslag till förbättringar, besvär och underhandlingar. Derföre har äfven utbildat sig en kuitur af det rent ytliga, hvartill intet annat land kan uppvisa maken. Om allt blott är glatt och rent till det yttre och skenbarligen oförtjent af anmärkningar, om papperen, böckerna etc. äro i ordning, då är det bra och nu regna ordnar upphöjelser i rang m. m. Den gentemot sådana förhållanden med hvarje dag sig alltmera utvecklande rörligheten inom pressen, hvilken nu ändtligen erhållit litet mera frihet att tala om dylikt, och den härigenom dagligen mera i styrka vinnande allmänna meningen måste naturligen hänga såsom ett Damoklessvärd öfver dem, hvilka icke känna sig alldeles rena. Men det är ej allenast de små, utan äfven de stora, och pressen skall sålunda hafva ännu en svår kamp, för att bryta den falang som reser sig emot densamma. Men det är pressens sak, att skingra det mörker, som råder på högsta ort häröfver, och för de rättslösa embetsmänven förbereda en räddande handling, sådan som blifvit de lifegna till del, ty felet ligger icke hos den enskilde, utan stitutionerna. Det har blifvit ett mod, att deklamera mot embetsmännens besticklighet, oredlighet och byråkratiska öfversitteri. Grefve Solohub har tillochmed redan för flere år sedan skrifvit ett drama, kalladt Embetsmannen, i hvilket han ville framställa en arlig embetsman, men, tyckes det, icke kunde tänka sig en sådan möjlig annorlunda än genom att gilva honom en inkomst af 20,000 rubler af hans enskilda förmögenhet. Stycket helsades såsom moraliskt med stort bifall i hoga och högsta kretsar, men förfelade, oaktadt alla deri förekommande deklamationer till ärlighetens pris helt och hållet sitt ändamål, emedan det icke sökte sitt ideal i den fria moraliska upphojelsen öfver det allmänna, utan i en genom materien understödd förträfflighet. Den embetsman, som med 20 rubler i månaden skall föda hustru och barn var fullkomligt berättigad att eäga, att äfven han skulle vara ärlig, om han bredvid lönen hade 20,000 rubler om året. Så länge embetsmannen icke är i sin ställning annorlunda betryggad än genom sin chets välvilja, kan han omöjligen bli bättre. Men det är temligen klart, att icke mycket kan göras i afseende på nutidens stora reformer med en på sådant sätt organiserad embetsmannaklass. Man har dessutom äfven insett detta vid den allvarliga behandling, man egnat bondefrågan, och man har dertöre gifvit fredsdomrarne, hvilka äro egentliga förmedlarne mellan godsherrar och bönder, en fullkomligt betryggad ställning och bestämdt, att de blott genom formlig ransakning och dom kunna afsättas från sina befattningar. Tyvärr tyckes revolutionen komma regeringen i förväg och med våld i hast undanspola hvad regeringen annars skulle behöfva lång tid för att genomarbeta och reformera ilugn. Revolutionen kan göra godt, men förhärjar gör den, der den går fram. Bland de berättelser, som äro i svang angående mordbrandsanläggningarna, berättas, att för några dagar sedan i Petersburg en karl, som gick ofver polisbryggan, plötsligt slungade från sig sin rock, som började brinna, och skyndade af alla krafter derifrån. Han bar nemligen i fickan en med tändbart ämne fylld flaska, som ej var väl tillproppad och fattat eld. Karlen blef håktad. Bland de senast häktade befinna sig tvenne qvinnor. Ingen enda utlänning har ännu blitvit arresterad. Inom engelska underhuset har understatssekreteraren i utrikesministeriet Layard d. 20 d:s meddelat följande upplysningar om de hittills i dunkel höljda oroligheterna i Belgrad: Regeringen har erhållit underrättelse om, att den turkiska fästningen i Belgrad bombarderat den serbiska delen af staden, och turkarne ha, så vidt jag vet, blifvit häftigt retade at serberna. Efter det två eller tre turkar mördats, bemäktigade serberna sig d. 16:de genom öfverrumpling två af det turkiska qvarterets portar. Följande dagen hördes skott på gatorna, hvarigenom den turkiska garnisonen förleddes till att tro, att ett anfall på staden åsyftades, och den började tillfölje häraf att bombardera några qvarter. Såfort britiska regeringen erhöll kännedom härom, vidtog den straxt de åtgärder, som enligt hennes åsigt lämpade sig bäst för blodsutgjutelsens hämmande. Jag tror icke att bombardementet varat mer än i 24 timmar. Jag har nyss erhållit ett telegram från turkiska regeringen, enligt hvilket en undersökningskommission Pgenact ulall okiakag fän

27 juni 1862, sida 2

Thumbnail