Göteborgsposten – 27 juni 1862, sida 1

— — ———— —— —— uträtta något synnerligt till dato, behandlar med skoningslost tyranni sin stackars allierade eller, rättare sagdt, slat, denna skröpliga kropp, som ej kunnat undgå attackerna från vedax rerum, samt ålägger den uppgifter, illa beräknade för det ringa mått af krafter den eger i behäll. Det ligger måhända något heroiskt — något romerskt, något spartanskt om du så vill, i denna hårdnackade envishet att offra på fåderneslandets altare intill yttersta skärtven af de fysiska krafternas strängt medtagna kapital; och fosterlandet tyckes sjelf vara af denna mening — ja, majoriteten af dess representanter gå så långt, att de mottaga det såsom en upptylld pligt, tillräckligt betald med de frikostigt spenderade applåderna och det oupphörliga skrytet med den käre Brougham, den störste af de engelska big wigs, som benrangelsmannen skonat till dato. Sedan det stackars offret för sin storhet och patriotism rest sig och bugat för auditoriet så godt de stela lemmarna och lederna ville medgitva, började han uppläsa sin långa inaugurationsadress. Kösten ar på en gång hes och tunn; i början kunde åtminstone de, som fått någorlunda goda platser, sörnimma hvad den ädle talaren hade att säga, men snart försvagades denna stamma, hvars dunder fordom skakat både Öfveroch Underhuset i deras grundvalar; och endast de, som befunno sig i hans närhet, hade godt af hans ansträngningar. Adressen var, såsom jag redan nämnt, mycket lång och mycket väl skrifven äfven, men detta var af töga betydelse för det stora flertalet af de närvarande, som, trots ansträngningarna å ömse sidor, endast kunde uppsnappa enstaka ord. Hvad under då om ögon, såsom Times påstår, slötos redan tidigt på qvällen, om ett betydligare antal personer; gingo sina färde, medan talaren svettades under bördan at sin uppgilt och kämpade sin hjeltekamp mot fysiska omöjligheter. Det kan ej låta sig göra att här meddela någon utförlig sammanfattning af den vidlystiga kosmopolitiskt-sociala revy hvarmed lord Brougham invigde dubbelkongressens sessioner, emedan jag måste spara utrymmet i Göteborgs-Posten för de följande dagarnas toredrag, diskussioner, soiråer etc. Etter att ha erlagt den skyldiga gärden at loford till framl. prins Alberts minne — något som under det efter dennes frånfälle sörflutna halfva året skett så ofta, att äfven lord Brougham ej kan behandla ämnet på ett originelt sätt — skildrade han de förändringar, som föregått i så många europeiska staters politiska och sociala förhållanden, på ett sätt, som visade att den åttatiofyraårige statsmannen icke blifvit affallig från sin ungdoms idealer — att han är lika eldig och äfven oparlamentarisk som fordom i sina angrepp mot förtryck och reaktion i hvad form de må uppträda — att frihet, menniskorätt och individens såväl som samhällets förädling, i öfverensstämmelse med den kristliga sedelagen, utgora målen för hans under lifvets afton fortsatta sträfvanden. Ett undantag trån hans riktiga och sannt liberala uppfattning af de frågor han vidrörde bildar hans framställning af den amerikanska frågan; men man måste erinra sig att han är engelsman och lefver i en engelsk atmosfer. Jag har ännu ej hört någon engelsman eller ens engelska yttra sig i detta ämne med någonting som ens närmar sig rättvisa mot norden, erkännande at dess uppoffringar för antislafveriets sak, af dess goda vilja och orubbliga framhärdande i en kamp, som hvar och en, hvilkens hjerta ej är förhärdadt af slafverieller bomullsintressen, måste erkänna vara en af de mest berättigade som någonsin företagits. Lord Brougham icke blott angrep re