Göteborgsposten – 27 juni 1862, sida 1

något af en sillpackerskas talang fordras då en dam skall inpraktisera sig i den sparsamt tillmätta sittplatsen, och mycket af en engels tålamod nar hon omsider drager sig ur klämman, såvida ej denna senares förstorande verkan på kostymen skall framkalla några sura miner på det fagra anletet. Men nu är inpackningen af de motspänstiga persedlarna lyckligen försiggången och salongspubliken sitter och stirrar på den ofantliga platformen, som efterhand fylles af de mera framstående af öoch fastlandsfilantroperna. Ack, den som nu hade ett lefvande lexikon af det humana språksamma slaget vid sin sida! Då kunde man ja tå reda på namnen at dessa herrar som intagit en så upphöjd ställning och de skäl som berättiga dem dertill. Hvar är Garmer Pages? hvar är Duceptiaux? är icke Michel Chevalier med i samlingen? hvilken är den italienske kommissarien? och hvilka de spanska? etc. Under det att jag gjorde mig dylika frågor satt min granne och reflekterade mycket i samma väg, langtande lika varmt som jag efter ett lefvande lexikon. Slutligen tror han sig ha funnit det i mig, och vändande sig något abrupt till mig yttrar han: Ni är amerikanare och det är jag också, var derföre god och visa mig några af de märkvärdigare herrarna på platformen. Hvad amerikanskt der var i mitt yttre kan jag ej förstå. Jag förnekade landsmanskapet och bad honom gissa hvad land jag lillborde. Han räknade naturligtvis upp alla både rimliga och orimliga länder i Europa utan att gissa det rätta. Jag säger naturligtvis, ty hvem tänker nu sor tiden på att det finnes ett land som heter Sverige. Otaheiti är ett land af störro intresse för den civiliserade verlden! Snart voro jag och min nye vän inbegripna i en liflig konversation om Amerika och den ärorika framtid som väntar det då det framgått ur det närvarande blodsdopet, då ordet frihet blir gjordt till sanning och inga slafvar genom tärar och klagorop draga Guds hämnd öfver ett sorblindadt och förhärdadt folk af tyranner. Plötsligt atbröts vårt samtal genom en gammal mans ankomst. Allas blickar sastades på honom, då han stödd af ifriga och uppmärksamma gentlemen stapplade uppför plattormens trappsteg, stapplade fram till den tomma fåtöljen i centern at platformens tramsida. Hög ålder talar ur ansigtet, ur hvarenda rörelse, men tillika talar derur en orubblig viljekraft. Det är lord Brougham, den berömde statsmannen, juristen, filososen och författaren, den oförvågne och eldige trihetskämpen, banerföraren för reformpartiet inom parlamentet under mer än ett halft århundrade. Han åtnjuter ännu en utomordentlig popularitet i sitt fosterland, och han bar förtjent den genom sitt långa i dess tjenst tillbragta lif; men detta fosterland är grymt mot sina gunstlingar genom de anspråk det har på deras verksamhet, på deras uppträdande i det offentliga, så länge de ännu behålla den ringaste rörelse och talförmåga. England är stolt ofver sina stora män, men anser sig ej kunna umbära dem ens när de skenbarligen stappla på grafvens bädd, när de äro bedröfliga ruiner af en förgången härlighet. Hvad lord Brougham angår, så företer han det plågsamma skådespelet af oförminskade själsförmögenheter, ett brinnande intresse för fosterlandets och hela mensklighetens sanna intressen, kontrasterade mot en kroppslig bräcklighet, en förminskning af de kroppsliga krafterna, som under vanliga förhållanden skulle haft ett indraget lif vid den husliga härden sjerran från offentlighetens strapaser, till naturlig följd. Den starke anden, mot hvilken tiden icke tycks ha förmått