Göteborgsposten – 26 juni 1862, sida 1

— — —ö— tillräckligt att erinra det den förut sammankommit i Brissel och Frankturt. Kongressen Öppnade i måndags sina sessioner, då deremot associationen börjat sina i rredags forl. vecka, sedan det dubbla mötet dagen lörut invigts genom en gudstjenst i det lika minnesrika som skona Westminster Abbey samt genom en allmän sammankomst under Lord Broughams presidium i det for dylika och beslägtade reunioner bestämda Exeter Hall. Här nedan följer en kort skildring af det märkligaste som de begge allierade kongresserna hittills haft att sorete under de förflutna dagarne, hvilka äro af betydelse icke blott för England utan för hela den civiliserade verlden, inberaknadt den bortglömda vrå deraf, som bär det en gång så ärorika namnet Sverge. II. Kl. 3 torsdagen den 5 Juni samlades motenas medlemmar och innehafvarinnorna at biljetter för bevistandet af sammankomsterna i centern af det väldiga templet, der de anvisades platser af kyrkotjenare, utstyrda i ett slags kuriosa slängkappor, inom en afskrankning, hvilken skilde dem från profanum vulgus. De talrika tillstädeskomna framlingarna hade der tillfälle att observera huru mycket af den katolska surdegen ännu vidlåder den engelska statskyrkans ceremonier. Detta tramträder neml. bjertast i katedralerna; ty eburu det går ännu påviskare tillide puseyitiska kyrkorna, får detta ej skrifvas på statskyrkans räkning utan på vissa al dess tjenares, hvilkas ultramontana riktning ger sig lutt i mångfaldiga arrangementer på fri hand och godtyckliga broderier på kultens allaredan för mycket brokiga botten. Stora och små korsångare i åsid hvit drägt gåfvo filantroperna från Kontinenten ett prof på den engelska kyrkomusikens förtjenster, om än en och annan af de strängare protestanterna funno deras performationer smaka väl mycket af opera, och saknade de lutherska koralerna. Utan att vilja väga fälla något omdöme angående den engelska kyrkomusikens företräden å ena sidan och den proå andra sidan vill jag testantiskt-kontinentala å blott påpeka den förras stora förtjenst derutinnan, att församlingens sång ej som hos oss alldeles drunknar i ett haf af orgeltoner. Orgeln spelar i England en sekundär roll, endast ackompagnerande församlingens väldiga körer. Dertill kommer att det stora flertalet af dem som bilda dessa körer, tack vare de så allmänt freqventerade sång-klasserna, lärt av sjunga. Huru härmed står till i vårt kära fädernesland veta vi litet hvar, och jag har dessutom ej tid att afhandla det nu då jag fört läsaren in i Westminster Abbey att lyssna till domprostens af Chichester till de inoch utländska menniskovännerna riktade predikan. Han är en starkt, ja kollossalt bygd man, den gode domprosten, med djerfva, något grofva anletsdrag och välvilligt ansigtsuttryck. Texten för det kyrkliga föredraget — jag är böjd att föredraga den benämningen såsom mera tillämplig före den af predikan — utgjordes af de versar ur I:a Konungaboken, som skildra öfverenskommelsen mellan Salomon och Hiram angående uppbyggandet af templet i Jerusalem, för hvilket Judakonungen betingade sig icke blott cedrar från Libanon utan äfven Tyriernas bistånd vid huggningen if timret. Liksom Salomo för vinnandet afs sitt ändamål beqvämade sig att begära hedningen Hirams tillstånd, så hade kyrkan, hvilken den mycket ärevordige domprosten för illfället representerade, ingenting emot att ör filantropiska ändamål samverka med dem if den nationala associationen som ej vore cristna — eller med andra ord, han drog ej