Göteborgsposten – 25 juni 1862, sida 1

det mankemang, som hittils blifvit konom vi sadt, kan anses vara gjordt godt igen. Frågan är om syskonen Nerudas man kemang mot vissa musikaliska städer i vår land. Det medges, att så tramt detta verkli gen varit ett mankemang med uppeät, så haf va dessa musikaliska städer haft fullkomlig rätt till att taga sig saken mycket när, ty mai är en publik och man sitter och väntar i sto toilette och man behöfver alldeles icke låt spela sig på näsan ens af en Wilhelmina Neru das magiska stråke. Vi kunna dertöre yp perligt forstå, att, sålänge förhållandet ej va tillräckligt upplyst, så musikaliska städer, stä der med honett ambition, satte händerna i si dan och läste vederbörande en lexa. Det ä fullt naturligt. En kung kan icke lefva utal ett land, men ett land kan lefva utan kung (i nödfall,) en artist kan icke lefva utan et allmänhet, men en allmänhet kan letva utal konserter, utan fiolspel och utan Bachs prelu dium, arrangeradt at Gounod. Imedlertid ha saken lyckligtvis blifvit bilagd och jemnad Mankemanget har legat i laga forfall, i ofri villig glömska, i allttör punktliga ångfartyg i forsinkade poster, i vissa forskräckliga stört regn i Falköpingstrakten, framför allt i de elandiga svenska skjutsväsendet. Malisen va straxt framme och insinuerade som outreddnaturkraster, om vissa magneter om droge nordpå, o. s.v. Det är numera till evidens deduceradt, att kärleken hatt i allt detta intet at skaffa, det har snarare varit den Falköpingske kärrleken, hvilken i sanning är en ytterst då ug lek för krinoliner, comme il faut. 0. 0.