Äterblick pa det allmänna nordiska sludentmötet. Lugnet har åter inträdt, buketterna ärc vissnade eller pressade, fotografiporträtterna bär ras ej längre ensamma på fickan, utan ha in. stuckits bland de flera andra i ens album, band: rosorna ligga förvarade bland souvenirs, de er: hållna poesierna hafva för sista gängen genom: lästs och stoppats i portföljen — och tankarne äro ej längre förvildade af entusiasmens hän: förelse, utan har denna måst lemna fältet för allvarligare reflexioner öfver hvad som egentligen händt under de minnes värda festdagarue i det gästfria Danmark, öfver hvad som kan sägas ha utgjort mötets innersta kärna Man påstår att mötet varit en Åtriumf för mo: derationens män, att det Åvarit imponerande genom sin oskyldiga och intet sägande håll: uing och att det haft en fullkomligt negativ karakter. Dessa uttryck ha just fällts på samma håll, der man kort förut förespådde mötet ett fullkomligt fiasco, der man sökte fråntaga det all utsigt till att blifva hvad det ändock blef: en fullständig folkfest. Dylika olycksbadande profetior hade naturligtvis äfven nåt! vara öron och man började här verkligen befara, det mötet skulle komma att bli inskränkt inom en trängre krets af endast studenter och akademici. Men storartad var den vederläggning som af Köpenhamns innevånare gjordes dessa pessimister genom det sätt, hvarpå de unga gästerna emottogos vid sitt intåg i den danska hufvudstaden d. 11:te d:s. Det stod från denna stund klart för en och hvars blick, at! det danska folket, om det kort förut såsom man sagt slumrat, nu plötsligt blifvit uppväckt att dess sympati för Nordens enhetssak, lång ifran att vara i aftagande tvärtom är i stigan de; att det älskar männen från brödraländernt och ej mera hyser för dem blott ljumhet. De enskildas emottagande i familjerna bekräftade fullkomligt denna tanke. Ej nog med att mar sökte visa sina inqvarterade all möjlig gästfri het, man sökte äfven deras vänskap och