Göteborgsposten – 25 juni 1862, sida 1

Ett genomträngande, fasansfullt skri afbröt dessa ord och mr Carlyle skyndade ånyo ut med ett enda spräng. Barbara följde efter. Hon förmodade allraminst att Wilson släppt den lille i golfvet. Men det var ej händelsen. Wilson med den lille och Lucy hade redan gått sin väg och mrs Vine skyndade sig just, nu äfven bort. Archibald låg på den mjuka mattan i korridoren, der mrs Vine stått. Då Joyce emottog honom hade hon i sin stora fasa låtit honom glida sig ur händerna och falla på golfvet. Hon stod nära ballustraden med ett förfärligt blekt ansigte, öppen mun och stirrande ögon, liksom om hon sett någon förfärlig syn. Archie hade rest sig och stod upprätt på sina starka ben. — Hvad står på, Joyce? Hur är det fatt med er? Ni stirrar som ni sett ett spöke. — O, herre! sade hon med en rysning, jag har verkligen sett ett sådant. — Hålla ni då på att bli galna här allesammans på en gång? frågade han, förvånad öfver det som tilldrog sig i huset. Sett ett spöke, Joyce! Liksom om hon ej förmått hålla sig upprätt, föll hon på sina knän och lade sina darrande bänder i kors öfver bröstet. Hon skulle icke ha visat större fasa om hon fått se tio spöken; men som hon var en trogen och förståndig menniska som ej brukade visa sig nyckfull, så betraktade mr Carlyle henne med förvåning. — Joyce! hvad vill detta säga? frågade han och lutade sig ned samt talade med vänlighet till henne.