Göteborgsposten – 23 juni 1862, sida 1

vändt upp och ned; på hela huset under förklaring att hon kände röklukt. — Är det eld? skrek Wilson. — Ja, svarade så starkt som möjligt en karlröst från pelartrappan. Wilson hörde ej mera. Med ena handen tog hon lilleherrn, en vacker pilt, nära ett år gammal och som lofvade att bli Wilson en lika rikhaltig källa till ledsnad som hans bror Archibald, hvilken han liknade, hade varit. Derefter sprang hon ut i korridoren och skrek med fasa: eld! eld! eld! Hon rusade till Williams kammare och ryckte honom ur sängen och det samma gjorde hon med Lucy. Hon öppnade mrs Vines dörr på vid gafvel oupphörligt skrikande: eld! eld! Wilson störtade sig utan betänkande med de fyra barnen in i mr och mrs Carlyles sängkammare. Nu började äfven barnen att skrika, öfvermåttan förfärade icke öfver Wilsons skri utan emedan de ramlade utför trappan. Mrs Vine, som trodde att åtminstone halfva huset stod i ljus låga, kom ändtligen tillstädes. Hon hade i största hast kastat öfver sig en schal som hon kommit öfver någonstädes. Derefter kom Joyce. — Eld, eld, eld! tjöt Wilson, vi komma att bli innebrända allesammans. Den stackars mrs Carlyle, som så häftigt blef ryckt ur sin sömn, sprang ur sängen, klädd i sin nattdrägt. Dessutom var man litet hvar klädd på detta sätt. När det gäller att rädda lifvet bryr man sig föga om etiket