Göteborgsposten – 20 juni 1862, sida 1

vrede tillbakavisa den som vågade kasta första stenen på henne. Sådant var det beslut hon fattade just då ransakningen slutade. Det var verkligen lyckligt för Afy att hon qvarstannde tills folkmassan skingrat sig. — Nå, hur slutade det? frågade hon mr Ball, som var ungkarl och derför betraktades med blida ögon af Afy, som ehuru mr Joe Jiffin alltid stod i reserv, dock ej ville släppa tillfället ur händerna att skaffa sig ytterligare en sträng till sin båge. — De hänvisades begge två för öfverlagdt mord till annan domstol och skola om en timma afföras till Lynneborough. Afy kände sin vrede uppvakna. Hvilken skam! Att välta en dylik beskyllning på två oskyldiga! — Jag kan försäkra er, miss Afy, att ju förr ni ändrar tanka i detta fall, dess bättre. Mig synes att Lenisons brottslighet i dag blifvit tillfullo bevisad och hade vi äfven saknat vittnen, så skulle ändock han och Bethel ha anklagat hvarandra, När tjufvar och skälmar slåss, så får bonden sin ko igen, och så hade det gått här. Likväl kan jag ej bestämt säga huru stor del Bethel har i gerningen, men jag anar det något så när. På samma gång de fällas skyldiga, så är äfven Richard Hares oskuld bevisad. Afy blef mycket blek och hennes förtröstan förbyttes i farhåga, hennes fåfänga i ödmjukhet. — Det ... är verkligen ... icke möjligt! stammade hon.