Göteborgsposten – 20 juni 1862, sida 1

ängslade åhörarnes uppmärksamhet. Hans ansigte var ganska vanligt och liknade en simpel prests, ehuru han var klädd i purpur. Hans sätt var allvarsamt och hans ord tycktes ljuda koustlost som en eolsharpas toner. Man hviltade med hattarne, smålog och ropade stundom bravo; en och annan såg något harmsen ut. Omedveten af den effokt han gör, fortsätter biskopen af Lille sin ordström, men det är icke blotta ord, utan att döma af resultaterna representera de äfven ider som med förstånd och hjerta hyllas af åhörarne. Under en hel timmas tid fortfor talaren att hänföra sitt auditorium. Ån undervisade han, än bevisade han. Jag såg mig omkring och lyssnade till de omkringståendes anmärkningar som framställdes på alla möjliga tungomål. Hvarje nation hade här sina representanter, men samtalet fördes mycket sakta, så att i allmänhet en djup tystnad rådde. Några hade aftagit sina hattar, dock buro ae fleste dem på hufvudet, ty natten vid Coliseum är icke att skämta med, synnerligast under sommaren. Folksamlingen utgjordes till största delen af främlingar, bland hvilka funnos många fransmän; deremot voro få romare ullstädes. Romarne påstå att franska occupationen nu är fullständig sedan äfven presterskapet kommit dit och de ärv ilsknare än någonsin. Afven voro der icke så få engelska och irlävdska katoliker, och sanningen att säga kan man knappast råka på mera fanatiska menniskor än hvad dessa proselyter äro. Biskopen slutar ändtligen sitt tal, som varit ett Urigt försvar för påtvens verldsliga makt, och genom hela Coliseum ljuda starka applåder åtsöljda af ropen Ålefve påfven! Jag tror nastan man äfven skrek vlefvo verldsliga makten! men jag är ej rätt saker derpå. Några soldater ropade letve Napoleon! En hogre prelat lyftade sedan upp ett kors och utsträckte det trenne gänger öfver folket som under tiden låg på knä. Derefter utbröto skriken ånyo. Å ena sidan ropade allvarsamma prester som blifvit smittade af entusiasmen sitt Viva il papa! Viva Pio nono! och kastade sina hattar i luften; å andra sidan istamde soldaterna. En och annan hånlog likväl. Soldater och prester uppstämde sedan nägra lofsånger, i hvilka ätven folket inföll och så slutade ett af de bullersammaste upptråden jag någonsin upplefvat. Det hade nu blifvit sent och kråkorna flaxade rundtomkring Coliseum under den sista timmen, liksom unrande när Biskopen af Lille behagar sluta. Folket aflägsnade sig långsamt och på närhggande kullar väntade andra hopar af soldater och borgare för att åse borttägandet. Nu blanda sig alla tillsammans och taga vägen uppåt Via Sacra, genom Forum och Corso och hela Rom genljuder af den presterliga demonstrationen i Coliseum. För några dagar sedan var jag inne i St. Peterskyrkan, men blef ej nöjd med detta besök, hvadan jag nu åter gått dit för att taga bättre reda derpå. Hvar och en som har någon smak måste ovilkorligen vid sitt inträde tänka: hvilket arbete har ej erfordrats för att förfuska och förderfva så mycken storhet: Dess första intryck påminner en om de bondgranna kyrkorna i Södra Italien, der man soker att ersätta skulpturarbeten och målningar med glitter och prålande draperier, och en känsla af innerlig saknad genomsor mig när jag såg detta stora tempel behängdt med silkesoch bomullssammet. Kyrkans fagad är skonad från dylikt, men straxt öfver dörren är på innansidan en sköld med det påfliga vapnet, hvilken sköld uppbäres af två små erkeenglar eller genier. Skölden ser ut att vara af papp; ofvanför den hänger tiaren. Karmosinroda sanmetsoch ylle-draperier äro upphängda framför dörren.