Göteborgsposten – 20 juni 1862, sida 1

———— —— — — digt Eminenze, Monsignori Grandezze och hvad hederstitlar de eljest ha dessa kardinaler, erkebiskopar och biskopar, dessa efterföljare af Jesus som i Galileen predikade ödmjukhet. Det är omöjligt att närmare bestämma antalet af de andliga som for kanoniseringshögudligheternas otvervarande infunnit sig i Kom, men det säges att deras antal skall uppgå till 6,000. Af prelaterna voro närmare 300 församlade på S:t Peters klippa, ifrigt fiskande i den stormiga sjö som böljar omkring dem, Franska biskopar och andliga voro de talrikaste. Som sagdt, alla länders presterskap hade hitsändt sina andliga fiskare. Det är en god sak att vara en S:t Petri fiskare, isynnerhet då man är klädd i purpur. En ibland de första märkligare handelserna under detta fiskafänge var då biskopen af Lille, som är en af de förnämste ifrarne, predikade för en ofantlig mängd åhörare i kyrkan San Luigi dei Francesi. Han är en mycket vältalig man, entusiastisk snarare än behaglig i sina rörelser och besitter den stora konsten att tilldraga sig sina åhörares uppmärksamhet. Utan att citera något af hans predikan är det nog att säga, det den var utmärkt af de mest öfverdrifna legitimistiska äsigter. Vi hafva ej så mycket kommit hit, sade han, for att närvara vid kanoniseringen af de välsignade martyrerna, som fast mera för att strida Herrans strider. På detta sätt forttor han genom hela predikan. Dagen derpå predikade erkebiskopen af Orleans 1 kyrkan S:t Andrea della Valle. Talarens rykte hade samlat en ofantlig åhörarekrets. Så snart predikan, hvilken otta framkallade bifallsyttringar, var öfver, klappade åhorarne händerna och ropade Viva Pio Nono! Men dervid yttrade hans eminens, såsom det tycktes missnöjd: ÅJag känner ej bruket i er stad, men om dessa bisallstecken äro ämnade åt vår helige fader, kan ingen bättre än han förtjena dem; om de deremot äro riktade till mig, så önskar jag dem icke. Tvenne dagar senare bevittnade jag på aftonen en scen, så pittoresk, så medelud-aktig, så i hvarje afseende förvånande, att den outplänligt fästat sig i mitt minne. Jag fick af en van veta, att biskopen af Lille skulle predika i Coliseum, och begat mig derföre dit så fort jag kunde. Hundradetals vagnar stodo utanför den ofantliga ruinen, och då jag trädde in under de höga hvalfbågarne, såg jag en stor menniskomassa samlad kring ett altare, nära intill hvilket man uppfört en upphöjning. På denna stod biskopen i full skrud. Sittande på hvalfbägarne ull höger och venster om honom voro hans underordnade prester, fransmän till nationen såsom man kunde se af deras hvita och svarta band, samt dessutom soldater och fruntimmer. Bakom honom stodo på de högre bågarne soldater af reguliera armen samt zuaver i sina blåa uniformer och med blottade hufvuden. Ofverallt hade folk skockat sig, icke så mycket för att höra, som icke snarare för att beskåda de många relikerna efter aflidna helgon. Dessa väckte allmän förundran. Jag klättrade upp i ett af fönsterhvalfven och såg då under mig en oredig blandning af prester, påfliga zuaver och här och der en fransk unikorm. Pluraliteten utgjordes dock af fruntimmer. Det låg något angenämt i allt detta. Kyrkan firar sina triumter såväl som hvar och en enskild person, och presterna förstå nog alt imponera på kättare och otrogna, med ett ord på alla som sätta sig emot påfvens verldsliga makt. Jag nedsteg från min höga ståndpunkt och blandade mig i trängseln, men det var omöjligt att, hur mycket jag än önskade det, kunna höra den energiske mannen som nu