Göteborgsposten – 20 juni 1862, sida 1

— Godt! Låt gå! Men om jag kommer i bödelns hånder, så skall ni ock komma efter. Som ni vet, har ni icke något kryphål. Tvisten fortfor länge, men detta var sjelfva ämnet dertill. Mr Dill hade hört allt och upprepade det nu för domarena. Mr Rubing invände att detta var orimligt — ett vittne, som hört sägas, var ej laggiltigt. Men rätten ålade mr Rubing tystnad med förklaring, att en främling ej behöfde lära dem deras pligter. Öfverste Bethel lutade sig framåt när Dills vittnesmål var slut och frågade med nedslagen blick och darrande röst. — Är pi säker på att ni ej misstager er i att den andre af de talande personerna var Otway Bethel? — Mr Dill skakade sorgset på hufvudet. — Öfverste, tror ni jag är den man som vill afge ett falskt vittnesmål? Jag skulle ej önskat ha hört det, såvida det ej kan tjena till att befria Richard Hare från en orättvis dom. Sir Francis Lenison hade hitintills åhört förhandlingarne med en högdragen och förnäm hållning samt visat sina vackra händer och sin blänkande diamantring. Var det en äkta sten eller hade en falsk intagit dess ställe? Då han länge varit stadd i penningebehof är tvifvelsmålet ursäktligt. Ett gäckande smålöje hade öfverfarit hans drag vid vissa delar af vittnesmålen, liksom ville han säga: — Ni må gerna tro det som angår Afy, men icke det som rör mordet!