Göteborgsposten – 20 juni 1862, sida 1

LAAA — —— ha större framgång än att hindra honom från att sofva. Slutligen får man dock den välkomna tillåtelsen att på landbacken utsätta sig för den svärm af blodsugare som fostrats af en eländig regering. Man måste betala sin roddare och tjenstemännen som besigtiga passen, och kommissionärerna för passen, och tjenstemännen som besigtiga reseffekterna, och facehini, och så många andra at de officiela och icke officiela tiggare som man har lust att kasta ut pengar till. Landet från Civita Vecchia är mycket vackert samt här och der kuperadt. Men huru försummadt är det icke! Det finnes stora sträckor, som endast äro bevuxna med tistlar. Bäckar genomkorsa nejden i alla riktningar. Det land som skulle kunna vara en kornbod för millioner är en öken, ty så har den heliga apostoliska regeringen beslutat. Man ser här och der små åkerlappar, gulnande under de snart mognande skördarne. De äro lika många sorebråelser mot dem som skulle kunna gora hela landet lika sruktbärande. Men sedermera mötes ögat åter at stora sträckor som endast betäckas af ljung och tistel. De enda tecken till hf man här ser äro vilda hästar och busslar. Man möter äfven ibland gossar och karlar, lika gula i hyn som blommorna omkring dem. Öfver deras skrumpna och vissnade ansigten nedhänga de slokiga hattarne, hvilka nästan betäcka hvarje drag. Man ser också på olika mellanrum de päfliga karabiniererna, hjeltarne trän Castelfidardo med do vanhedrande medaljerna på sina bröst. Besynuerligt att menniskor äro så angelägna att framhälla sin egen skam till betraktande! Jag kunde ej rakna huru många poststationer det finnes på vågen, men hvarochen af dem tycktes representera sig sjelt och ingenting annat. Städer såg jag inga, så vida ej ett par lador och en bosallig medeltidsbyggnad kunna sägas utgöra en sådan. För öfrigt allestädes oodlade landsträckor, på hvilka man ej såg andra lefvande föremål än oxar, hästar och Castelfidardohjeltar — en enda ofantlig öken, hvarest millioner af lyckliga, flitiga innevänare skulle kunna lefva och uppfylla alla ändamålen med sin skapelse. Detta är en sorglig förgård till den eviga staden, men den är karakteristisk för dess regering och man behofver ej gå längre för att inse hvad som förtager påtvestaten dess lifskraft. Om man ock känner Rom lika väl som sin egen födelsestad, så företer dock, när man kommer från en plats, så diametralt motsatt Rom som Neapel är, den eviga staden ett alldeles nytt utseende. Sjelfva väggarne äro olika. I stället för notiser om sammanträden af sällskaperna Societa Emancipatrici eller ÅGiovani Jltalia eller Tiro Nazionale, ser man i Rom plakater angående kanonisationen af de 27 japanesiske beati, eller intressanta och nya afhandlingar öfver den obefläckade aflelsen o. s. v. Dessa heliga affischer omvexla dock med andra som tillkännagifva afgängen af en ångbåt eller ny dragning i det toskanska lotteriet. Det enda tecknet till Roms enhet och sympati med det öfriga Italien är således lotteribyrån. Till de hopar af pojkar, som rasa genom Neapels gator likt en svärm små galningar, har man i Rom ingen motsvarighet. I stället för de outtröttligt pratande neapolitanska patrioterna, som oupphörligt sysselsätta sig med att vädra efter och uppfinna nyheter, har man i Rom regementen, ja härar at munkar och prester från hvartenda land under solen. De pittoreska neapolitanska carricolli och vackrare, ehuru just ej mera lysande åkdon, ersättas här af tunga, högtidliga ekipager med långsvansade hästar, så gravitetiska som om de hade blifvit tagna från likvagnen. De kringsorsla anständigt och vär— — — —— 2