Göteborgsposten – 17 juni 1862, sida 1

Hon utstötte ett genomträngande skri som hon ögonblickligen dämpade, ty med sin sinnesnärvaro erinrade hon sig att hon befaon sig på en allmän väg. Hon utstötte endast detta genast qväfda skri öfver att se sig beröfvad friheten och fann sig sedan i sitt öde. — Jag har intet vittnesmål att afge, sade hon med lugn röst. Jag känner ej alls till det som passerat. — Och jag har lika litet reda derpå, svarade mannen. Jag känner ej orsaken hvarföre ni är kallad. När vi få befallningar, miss, mottaga och uträtta vi dem utan att begära få veta orsaken dertill. Således, då jag blef beordrad efterse att ni ej aflägsnade er samt att föra er till vittnesrummet, har jag endast gjort min pligt och sökt uppfylla den så höfligt som möjligt. — Tänker ni kanske att jag skall gå igenom hela West Lynne med er hand på min skuldra? — Jag skall hålla mig på afstånd, miss Hallijohn, om ni lofvar att icke söka undslippa. För öfrigt inser ni att det ej skulle tjena till något, ty jag skulle snart hinna upp er och derigenom skulle ni endast ådraga er folkets uppmärksamhet. Hoppas således icke att kunna komma undan. — Jag skall gå stilla, sade Afy, tag bort er hand. Afy höll ord. Hon var icke så enfaldig att inbilla sig kunna på något sätt undandraga sig. Hon hade en gång råkat i Filisteernas händer och nu återstod endast att draga sig derur så bra som möjligt. Derför gick hon fram åt gatan stilla och lugnt som om det endast gällt en promenadtur under det han bar hennes reskoffert.