Göteborgsposten – 17 juni 1862, sida 1

— Ack! Det är ingenting som rör er och ni behöfver ej så der förfölja mig. Allting har sin tid, och en annan gång skola vi resonnera med hvarandra. — Man skulle nästan kunna tro att ni skyndar på för att hinna till tränen? — Och då skulle man ock tro rätt, om det kan tillfredsställa er nyfikenhet. Jag ämnar mig ut på en liten lustresa, min herr inqvisitor. — Hur länge kommer den att räcka? — Hm! kanhända är jag tillbaka i morgon. Är det sannt att mr Carlyle är utnämnd? — Ja. Var god gå ej den der vägen. — Hvarför icke? Det är ju den kortaste vägen till stationen. Polistjenstemannen lade sakta sin hand på hennes skuldra. Afy trodde att han gjorde så på skämt derför att han ej ville skiljas från en så vacker flicka. — Hvad betyder detta skämt? Jag säger att jag ej bar tid till sådant. Tag bort er hand, tillade hon med vredgad ton, ty den började bli allt tyngre och tyngre. — Jag är ledsen öfver att motsäga en dam och isynnerhet er, miss; men jag kan ej taga afsked af er, jag kan ej skiljas vid er. Mina instruktioner befalla mig att föra er till vittnenas samlingsrum; man önskar förhöra er i eftermiddag. Om det vore tänkbart att se ett spöke blekare än spöken vanligtvis äro, skulle man kunna föreställa sig Afy Hallijohns utseende i detta ögonblick. Hon fick ej en sådan attack som på morgonen; snarare kunde hon anses halfdöd.