Göteborgsposten – 17 juni 1862, sida 1

NN af smärta. Eljest skulle jag ej af något skäl ha bedt er derom då jag ser hur ni lider. — Hvart skall ni resa? frågade mrs Latimer; huru länge stannar ni borta? Afy nämnde det första ställe som föll henne in och förklarade sig hoppas vara igen följande dagen. — Hvad är det för en slägting? fortsatte mrs Latimer. Jag trodde ni ej hade andra slägtingar än Joyce och er tant, mrs Kane? — Det är en annan tant, sade Afy med låg röst; jag har aldrig talat om henne emedan vi ej kommit öfverens. Det har ständigt varit tvister oss emellan och detta är ett skäl till för mig att nu villfara hennes begäran. Afy hade haft sinnesnärvaro nog att beräkna allt, så att hon ej gaf något hugg på sig. Hennes begäran blef bifallen och hon skyndade sig uppför trappan, klädde om sig samt inlade några persedlar i sin reskoffert, försåg sig med mynt och lemnade huset. En polistjensteman som strök sysslolös på gatan och solade sig mötte Afy, hvilken han kände något. — Goddag, miss Hallijohn! vackert väder i dag, icke sannt? — Temligen vackert, svarade Afy, ledsen öfver dröjsmålet. Jag har brådtom, och min tid tillåter mig ej att samtala med er. Ju hastigare hon gick, dess mer tog äfven han ut stegen och höll sig troget vid hennes sida. Afy gick icke, hon sprang, och äfven han följde exemplet. — Men hvarför har ni så brådt? frågade han.