Göteborgsposten – 17 juni 1862, sida 1

måste blifva hufvudfiender. Det är, man har sagt mig det, till en stor del de mellan de nordiska rikena underlättade kommunikationerna, som bärtill bidragit. Liksom studentmötena så småningom skola bortslita de rivalskrankor och tillintetgöra de exklusiva reglor, som ännu till en del råda mellan de nordiska universiteterna och göra dessa till högskolor med samma rättigheter för deras besökande; sålunda skola, jag hoppas det, våra konungar och folkrepresentationer söka att i sin mån utjemna de af otidsenlig skråanda, en hela folken omfattande törhatlig afundsjuka, resta och bibehållna skrankor, som ännu försvåra handel och annan Samferdsel mellan folken. På detta sätt skall mycket vinnas för Nordens sak. Den broderlighet, som hittills genom tankeutbyten vunnits, skall förvandlas till den vänskap, som, utgående från allt större varuutbyte och grundad på ömsesidigt uppskattande af hvarandras dygder, under sista tidskiftet oafbrutet arbetat på nationalitetsgruppernas närmande till hvarandra och smärre, skiljda folks sammanbindning till större nationer eller ingående af vidare statsförbund, för sitt gemensamma försvar. Det är såsom förelöpare till en sådan närmare Samferdsel, eller rättare skapare af en sådan, som studentmötena haft så stor betydelse och ännu hafva det, änskönt vi äldre börja längta från dessa glada ungdomsfester till allvarligare diskussioner och handlingar. Men ni önskar väl att i stället för dessa politiska utgjutelser höra något mera om det pågående studentmötet, än de mer eller mindre torra redogörelser derför, som tidningarne från platserna lemna, hvilka mera hålla sig till sakens officiela del. Jag har nämnt att vi d. 10 i Lund skulle fira en del af eftermiddagen i Paradiset, detta påstående får jag beriktiga derhän, att det var på Lundagård, som denna den vigtigaste delen af festen hos lundensarne firades. Vid uppgången till Carolina, skuggad af den klassiska Lundagårds lummiga lindar, stod den smakfullt sirade tribunen, från hvilken hördes månget allvarligt och ur hjertats djup gående ord, hvilket med spänd begärlighet uppfattades af de deromkring församlade, under det längre borta ljusa och vackra fruntimmerstoiletter rörde sig mellan de högtidsklädda studenterna. Jag vill här ej uppräkna alla de tal som höllos eller söka för er redogöra för deras innehåll, ty de äro sannolikt redan eder bekanta genom tidningarne, men jag vill dock hålla mig till ett par utaf dem Först besteg biskop Thomander under lifligt bifall talarestolen och föreslog på omvägar en skål för konung Carl XV, d. v. 8 den svenske konung, som ej rädes af någon fruktande bäfvan från att gå hand i hand med folket och gifva detta hvad det behöfver för sitt väl, eller med andra ord, han uttalade ett visst hopp om att konung Carl XV skall genomdrifva representationsreformen; på samma gång han gör detta, väljer han en bättre ärans bana, än den många af hans föregångare trampat, och lagar på samma gång, att brödrarikenas banor ej komma att såsom förut i fientlig riktning skära hvarandra. Naturligtvis uttalade den försigtige biskopen sig icke fullt så öppet, i det han väl aktade sig för att nämva alla saker vid deras rätta namn, utan tvärtom insvepte dem i humorns gazflor eller ironiens drägt. Talaren helsades vid sin nedgång af starka bravorop, och månget intresseradt: hör! hör! ljöd från de närvarande under talets gång, ehuru jag dock äfven såg ett och annat ansigte, tillhörigt något Guds ord från landet, mulna vid åhörandet af den liberale bispens ord. Bland andra talare må främst ihågkommas den i Norge bekante folktalaren rektor Friis, hvars ord inneburo en hög betydelse.