Göteborgsposten – 16 juni 1862, sida 1

Hans ord visade tydligt hur förtjust han var och Afy insäg att hon med hon om kunde sätta sig på sina höga hästar utan att riskera något. — Han är dum som en gås, tänkte hon. — Mitt enda nöje här är att beskåda er genom bodfönstret, miss Hallijohn! fortsatte mr Jiffin. Jag försäkrar, att det är som om solen då ginge upp för mig. i — Vid Gud! sade Afy, upplyftande hufvudet och smålog tillgjordt, jag kan ej förstå hvad godt ni kan ha deraf. Om ni haft edra ögon i behåll och velat, hade ni kunnat råka mig för en eller två timmar sedan. Jag begaf mig då till miss Carlyle, sade hon med en ton som om hon gjort en morgonvisit hos en hertiginna. — Hvar hade jag då mina ögon? utropade mr Jiffin med hela bitterheten af sin saknad. Förmodligen i en af dessa dyrbara smörtunnor! Vi ha fått en dålig vara der, miss Hallijohn, och jag ämnar sända den tillbaka. — Usch! sade Afy, synbarligen stött af anmärkningen, jag förstår mig alls icke på sådant der. Smörtunnor! Det sätter jag mig öfver! — Visserligen, visserligen, miss Hallijohn! mumlade den stackars Jiffin. Emellertid är det ändå en förträfflig sak för den som förstår sköta den handeln. — Hvad betyder alla dessa rop, sade Afy, med anled: ning af ett starkt sorl som hördes på afstånd och som redan varat en stund. — Det är de röstande som uppvakta mr Carlyle. Jag förmodar ni vet att han blifvit utvald, miss Hallijohn? — Nej, det visste jag icke.