Göteborgsposten – 16 juni 1862, sida 1

sens museum, der det enligt programmet skulle upplösas. Det skedde sikväl icke, utan processionen fortsattes in på gården der en stor del afdeltagarne uppställde sig med blottade hufvuden omkring den grat som gömmer lemningarne af den store mästaren, hvilken i mu set rest sig ett värdigt monument. Gralven öfverhöljdes med blommor, hvarefter professor Hoyen höll ett föredrag ötver Thorvaldsen. Etter fulländad hyllningsgärd åt Thorvaldsen och ett lefve för Konsten skiljde sig deltagarne för att taga konstalsterna inom muset i beskådande. Festtöreställningen å Kongl. teatern om aftonen var i allo utmärkt. Publiken var hänryckt och skådespelarne uppbjödo ätven all sin konst, så att det ej blott till namnet var en sestsöreställning. Kedan af ouverturen till Elverhoi, med hvilken föreställningen började, märkte man att det ej var någon vanlig beateraston. Då Kong Christian uppstämdes reste sig hela publiken och den vackra nationalsången, som hänförde hvar och en, helsades med oändligt jubel. Då Michael Wiehe sedan med kratt och känsla framsade en at Paludan-Muller sammanskritven prolog, afbröts han af ett stormande bifall som nådde sin höjd vid den vackra slutstrosen. Foreställningen bevistades af en del af kongl. familjens medlemmar, hvilka vid deras ankomst, straxt efter prologen, helsades med ett hurrarop för Kungahuset. Prins Christian besvarade denna hyllning med att utbringa ett lefve för konung Carl XV, hvari naturligtvis alla med acklamation instämde. Att föreställningen helsades med bravorop och handklappningar behöfver knappast sågas, och att två så utmärkta konstnärinnor som fru Heiberg och fröken Price ötverhöljdes med blomsterbuketter är ätven klart. Man hade väl näppeligen kunnat göra bättre val än Holbergs Jeppe och Heibergs Nej!, hvilka båda stycken äro gästerna förut väl bekanta och som bilda betydelsefulla epoker i danska scenens traditioner. Enhvar af de spelande gjorde äfven sitt bästa för att håsda den danska scenens rykte. Vid soreställningens slut tackades den danska scenens konstnärer af gästerna för den njutningsrika attonen med ett hurra? och med ett hurrarop för Nordens tvenne Monarker åtskiljdes man. På programmet för fredagen stod den första utflykten utom hufvudstaden och gällde minnenas stad, Roeskilde med dess herrliga domkyrka. Klockan åtta på morgonen samlades deltagarne, omkring 14—1500 till antalet, på den med flaggor smyckade jernbangården och några minuter derefter ångade ett väldigt tåg åstad, på sin väg längs Westerbro helsadt af hurrarop, hvilka naturligtvis besvarades at unga trots alla ansträngningar ännu kraftiga stämmor, Vägen gick under sång och muntra samtal till Roeskilde. Då man närmade sig visade sig staden vara klädd i hogtidsdrägt, och kort derefter förkunnade kanonskott och hurrarop att man var vid bangården. I procession begaf man sig på Hestetorvet utanför bangårdshuset, från hvars trappa stadens borgmästare justitierådet Feddersen i hjertliga ord önskade studenterna välkomne. Tåget satte sig nu i rörelse och genom med gungande guirlander, flaggor och kransar prydda gator gick skaran under blomsterregn, klockringning och helsningar af hviftande näsdukar till domkyrkoplatsen, hvarest latinskolans elever voro uppställda och erbjödo en upplifvande anblick. Täåget gick till hufvudingången ÅKongeporten, och under brusande toner srån orgeln, som spelades af organist Matthison Hansens mästarhand, drog skaran in i denna sköna kyrka hvars gallerier voro tätt besatta af damer. Tåget upplöste sig nu och kort derefter 4 har ( var AA ÅA far — 1.