Göteborgsposten – 16 juni 1862, sida 1

———— — —— — — redan belägrades af talrika nyfikna, för att ötver Frue Plads begifva sig torbi universitetet till den nya gården derutanför. Folket helsade naturligtvis tåget med hurrarop, hvilka besvarades med den malmklang som är svensken och norrmannen så egen. Kraftigast och mest uthällande hördes de från den med talrika flaggor prydda metropolitansskolan, hvars unga elever en gång skola tillhöra en dylik yngungaskara. Fönstren, ja till och med taket och frontispisen voro fullsatta med denna förhoppningsfulla ungdom som med hoppets grona flagga!, bokqvisten, tillvinkade de förbigåendo en hjertlig välkomst. Man såg tydligt att det var mera än glädjen öfver en erhällen fridag. Detta sägo och kånde äfven studenterna. Ankomsten till den nya gården var ingalunda den minst anslående delen af dagens test. I bakgrunden af gården reste sig en terassformig estrad, hvars fond bildades at gröna träd och som var fullsatt med högtidsklädda damer som viftade med sina hvita näsdukar emot de ankommande. Fanorna lågo hopvecklade vid estradens fot. Tåget stannade framför estraden och professor Clausen tog ordet. Han framforde till de unga männen från brödrarikena de danska qvinnornas vålkomsthelsning samt öfverlemnade i deras namn sestens synliga minnestecken, de silkessömmade sanorna, virkade af älskliga händer. Goda och fromma onskningar voro ivirkade i de oräkneliga styngen. Talaren uppehöll sig något vid banerens betydelse sasom sammanhållningens och enhetens symbol äfvensom vid det tecken hvarmed hvarje fana särskildt var smyckad. Fodralerne togos derefter af fanorna och hvar och en särskildt helsades med ljudliga hurrarop. Lundastudenternas fana bär Freys bild, upsalastudenternas prydes af en pråktig Odensgestalt, i norska studenternas sana bröstar sig en kraftfull Thor med sin lyftade hammare och slutligen bär den danska studentfanan Nordens trogne vaktare mot Sodern, den lyssnande Heimdall med sitt Gjallarhorn. Sedan fanorna blifvit aftäckte tillade prof. Calusen ånnu några ord. Han uttryckte sin förhoppning om att sanorna alldrig skulle utvecklas utan att på samma gång päminna om brödraskapet mellan nordens trenne folk, och att de vid ett stundande möte skulle bära vittnesbörd om att mellantiden blifvit väl anvand. Sångföreningen utförde derester en af Plough sammanskrifven sång som helsades med bravorop. Från en mindre talarestol utbragte Liljeblad Upsaliensarnes tacksamhet och sorklarade att om Danmark en gång komme i fara så skulle Upsala studenterna visa att de ihägkommo hvaritrån den vackra gåfvan kommit. Den nya fanan helsades med kraftiga hurrarop. — norrmännens vägnar uppträdde Fritz Hansen och omnämnde baneret såsom det tecken hvilket i striden för nordens enhet skulle följas. Åfven denna fana helsades med hurrarop. — För Lundensarne talade Ström, och tackade qvinnorna som visat sig kunna lifvas af höga ideer samt hoppades att Lundafanan äfven skulle tåla krutrok om så påfordrades. — Å Danskarnes vägnar forklarade G. Rode att studenterna äro Nordens rätta banerförare, och ju närmare faran är desto högre vilja vi höja baneren. Höja vi det i striden för Nordens enhet, så följa oss säkerligen äfven tfolken. Han slutade med ett lefva för Norden, hvari folksamlingen instämde med ett dånande hurra. De fyra universiteternas sångföreningar utförde derefter vexelvis några sånger och de tillstädesvarande tycktes enstämmigt tilldela Upsalakören företrädet. Tåget gick sedan under hviftningar och hurrarop till Thorvald