Göteborgsposten – 13 juni 1862, sida 1

denna väderlek. Det måste kännas hemsk för en god teater att på en söndag, då k teatern ull och med ej spelade, se salonger befolkad af fyrtiosex personer, de bjudne in beräknade. For att försöka få folk till tea tern har S. i Berlin engagerat tvenne danso ser Fanny och Flora Waldenberg, hvilka dansa några altnar och visat sig vara mycket skick liga. Båda äro unga, se bra ut, äro mycke viga, men sakna egentlig grace, Besynner ligt att sådant folk ej det minsta förstår kon sten att sminka sig. Båda flickorna äro nä! de dansa till deu grad, om jag så får säga belastade med cinober och krita i ansigte, på hals och armar, att jag är färdig tro au hela vår balett ej skall behofva mer en afton då hela kåren är på benen. Och ändå äro båda dessa fruntimmer vackra och högst 22 å 23 år gamla. Älskarne af dans å la Pepita hafva här fått sitt lystmäte — så ungefär måtte sennoran ha dansat för 15 år sedan som denna Fanny Waldenberg. Något silke har hr Stjernstrom dock ej spunnit på detta engagement. — Då de stora teatrarne, som dock kunna bjuda på något, göra sådana affärer, kan ni lätt tänka er hvad en sådan teater som hr HEifforss skall göra för storverk här i sommarvärmen. Man betackar sig för sådana rara saker som Vildbrådstjufvarne och Rika Morbror — 1 rdr 50 öre böra kunna användas trefligare än till en parkettbiljett på Mansgen, hältten vore Gudi nog tör produktioner af det slaget. Några små nyheter innan jag slutar. Arusten W. Wohlsahrt förbereder en stor exposition i sin atelier vid Arsenalsgatan. Man får der se en massa af handteckmngar, estamper och fotografier, de senare isynnerhet i ovanlig rikedom — säkert har ingen i Sverige en så stor samling fotografier som hr W., och alla dessa fotografierade personer äro sådana som i ett eller annat afseende äro märkoch ryktbara. En samling konststycken och pretiosa får äfven beses. Jag umgås aldrig på hofvet, men bar mig dock säkert bekant, att i fredags åclaterades på Ulriksdal, der konungen och drottningen nu bo, en förlofning mellan fröken Sparre, som man tillskrifvit mycket inflytande, såsom bekant, samt ordoaansofficern norske löjtnanten Stang. Vid samma tillfälle åclaterades äfven forlofning mellan kammareller kanske hoffröken Meyerhjelm (eller felt?) och kabinettskammarherren baron Silfverschöld — båda damerna tyckas således få goda beskyddare. En splendid souper gafs de nyförlofvade till ära och hvartill voro inbjudna DD. EE. rikets herrar, generaler, amiraler, högre hoffunktionärer etc (I hastigheten ser jag att jag tog ett alldeles för prunkande formulär ur Posttidningen.) Komministern och novellisten KiellmanGöransson har ofta varit hemsökt af motgångar, såsom ni kanske vet; lyckan har någon gång lett emot honom, men sällan. Länge knogade han i Åker och Dalby såsom komminister; länge dröjde det innan han lyckades få en komministratur här i Jacob, omsider lyckades det. Vackert och väl hitkommen snafvar han på en af våra syperba trottoirer och bryter benet af sig. Post varios casus blef han i år utnämnd till kyrkoherde i samma Åker och Dalby, liggande i norra Upland, då han träffas af slag och ligger ännu sjuk. Det kan möjligen roa er att höra, m. h., att Kiellman-Göranssons vänner ej glömt honom under dessa pröfningens dagar — något som annars är det vanliga — utan infunno sig hos honom här om dagen och genom en menniskoälskande man, krigsrådet Forsberg, ofverlemnade till honom en summa penningar, såsom mer behöflig under nuvarande sorgliga omständigheter än s. k. hedersskänker. Den