Göteborgsposten – 13 juni 1862, sida 1

dZBZBmss) casssscz — Min herre, jag började älska detta barn så högt! Doktorns ankomst har förvirrat mig, har skakat mig, mumlade hon och aftog hanskarne från sina brannheta händer, för att aftorka sin i svett badade panna. Carlyle gick till henne och sade: — Ni är mycket god m:me, som gifver mitt barn sådana bevis på ömhet. Hon svarade icke. — Säg ingenting åt mrs Carlyle; jag vill helst sjelf underrätta henne om de omständigheter, som skulle kunna oroa henne om hon ej varsamt förberedes. I — Hvad fruktar ni väl för henne? Hon är ej hans moder! Då hon talade om Barbara inlade hon i sina ord en smärtfull skärpa. Men hon beherrskade sig och slutade sitt tal i en ödmjukare ton. Carlyle vände sig om och höjde rösten samt sade högdraget: — Mrs, tänker ni väl på hvad ni säger? Förebråelsen träffade djupt och påminte henne hvad hon nu var; påminte henne om hennes skam och hennes vanära. Huru kunde hon, en stackars guvernant, våga tala så om Carlyles hustru. Hon måste ha förlorat sitt förstånd! Det gällde nu att godtgöra felet och derföre vände hon sig hastigt till Carlyle med en brinnande bön på sina läppar. — Om jag rätt fattat meningen, sväfvar ni i bryderi öfver sättet att få William förd till ett mildare klimat. Mr, tillåt mig att åtaga mig det; anförtro den dyra skatten i min vård. — Nej m:me, han stannar qvar här. Ni hörde doktor