Göteborgsposten – 13 juni 1862, sida 1

gos äfven tvenne finska stundenter, hrr W—f och v. Q., begge förnärvarande anställda tvenne af våra dagliga tidningar. Kommer Finland på tapeten, så har det tvenne söne! med, som kunna tala och svara. Vi hafva haft syskonen Neruda här nå. gra dagar. Etter den storm at ovilja, som Jönköpings, Linköpings och Norrköpings tid ningar frammanat mot de stackars artisterna, vore det ej underligt om de ej vågade sig till dessa städer, hvilka således skulle gå miste om en konstnärsnjutning, hvarom de ej kunnat göra sig begrepp. Nerudornas återkomst hit har satt i ännu mera fart än förr det gängse ryktet om parti mellan m:ll Wilhelmina och k. teaterns kapellmästare hr Norman. Ja, man påstår bestämdt, att artistfamiljen efter slutade konstnarsresor i Sverige skall åtföljas till Mähren af hr N., som i Bränn skall förena sig med den ovanliga arusten. Men allt det der är bara rykten, dock är det från fruntimmersmun jag har dem och i dylika saker äro fruntimmer vanligen mycket att lita på. Ovanliga figurer hafva i dessa dagar synts på vära gator. Ni bör dock ej tro, att vi här haft besok af japaneserne, nej bevars, inte några touareger ens! Nej, saken är den, att här har varit jernkontors-riksdag, hvarvid brukssocietetens medlemmar afgöra sina angelägna äronden. Dessa ovanliga sigurer hafva således ej varit några dimfsigurer, tvärtom hafva de utmärkt sig genom sin täthet. Stora, höga gestalter, med jernkontorets märke på mössan, hafva omvexlat med trinda, trefliga, innehållsrika brukspatroner, bergmästare, direktörer, och hvad de allt heta. Ni har kanske ej varit uppe i jernkontorets sessionssal vid Stora Nygatan och Schönfeldts gränd? Jag kunde tro det. Det är en sal, som förtjenar sitt eget kapitel om jag vore arkitekt. Nu måste jag inskränka mig till att säga, att denna sal är en af de vackraste i Stockholm. Den är mycket hög — den går genom två våningar — och är särdeles prydligt utstyrd med hvälfdt tak, siradt med vackra rika gipsornameuter och pelare, vacker plafond, stuckväggar o. s. v. — Men andra figurer vandra också på våra gator nu — det är de stackars beväringsynglingarne, som taga sig för bedröfligt ut, isynnerhet de olyckliga unga män som skola låtsas vara kavallerister och för thy äro klädda i lifgardets till häst uniformer, men med gråhvita fotgardist-pantalonger. Tänk er små klena stackare i en sådan der alldeles för stor jacka, en kask som far ned öfver ögon och öron, och dertill omgjordad i anseende till sina magra länder med ett sadelkoppel, också alldeles för stort, med vidhängande stor släpsabel och ni har för era ögon den mest komiska bild af en fäderneslands-försvarare — som det ju ej var meningen att man skulle skratta åt — men det är omöjligt att hålla sig derifrån, då man ser en sådan figur komma utåt gatan, slamrande med den förfärliga sabiln, som oupphörligt krånglar sig in mellan hans ben och i hvarje ögonblick hotar att slå honom framstupa. Alexander Dreyschock, den europeiskt ryktbare pianisten, har spelat mellan akterna trenne aftnar å k. teatern mot ett honorarium af 500 rdr pr afton. Att så der i förbifarten få 1,500 rdr måtte kännas särdeles läskande för en konstnär. Men k. teatern torkar i hop på dylika experimenter under en tid då naturen och fogelqvitter inbjuder till konserter i fria luften, der priserna hvarken äro de högre, eller de lägre. Gounods länge bebådade opera ÅFaust kunde ej heller vid första representationen skaffa fullt hus och Hedbergs Blommor i drifbänk hafva vissnat. Hr Stjernström har också slitit ondt för — — — — — — — — —