Göteborgsposten – 12 juni 1862, sida 1

emm E—;——WA —— sedan lyckades det en mr Deville att genom ett sinnrikt användande af den vid forbränningen af syroch vätgas frambragta hettan smalta platinan som om den vore siltver. De vid smaltningen af detta dyrbara platinastycke utvecklade metallångorna hade dock så när dödat den dermed sysselsatte arbetaren. Man ser äfven prof på åtskilliga ytterst sällsynta och dyrbara metaller, såsom osmium, iridium, ruthenium och uranium. Iridium är isynnerhet märkvärdigt för sin utomordentliga hårdhet och begagnas till förfärdigande af de fina spetsarne på guldpennor. Längre fram ser man allt som möjligtvis kan forfardigas af animaliska eller vegetabiliska substanser, ifrån de utskurna eltenbensarbetena, till de praktfulla vaxblommorna och de välluktande oljorna på flaskor. Hvad som här isynnerhet väcker intresse är dock de nya at stenkolstjära vunna färgstofterna, al hvilka den s. k. Magentafärgen är den mest bekanta. Dessa saker äro ordnade på ett sätt så att damerna kunna göra tydligt för sig, huru deras älsklingsfärger frambringas af den smutsiga stenkolstjäran, hvars blotta lukt väcker alsky hos dem, och huru denna substans så småningom förvandlas till vackra färger, hvilkas användande visas i exponerade silketyger och moir6er. En stor brist inom utställningsbyggnaden har länge blifvit anmärkt utan att dock ännu vara afhjelpt. Der saknas sittplatser. Kommissarierna påstå dock att der finnes sittplatser för 20,000 personer, och de ha deruti rätt, ifall allmänheten underkastar sig att, såsom den hittills fått göra, sitta på golf och trappsteg. — Ett annat fel i arrangementerna är, att sedan shillingsdagarne börjat, restauratörerna blifvit förbjudna sälja smörgåsar och öl samt endast tillätas hålla allmänheten tillhanda tårtor och vin — ett slags förfriskningar som de med shillingsbiljetter försedda besokande minst af allt värdera. Också har allmänheten börjat knorra öfver detta okloka arrangement. Alven restauratörerna knota och säga, att de skulle kunna sälja hundra dussin ol, och smörgåsar i proportion, på samma tid som de få sälja en butelj claret eller champagne. Samlingen af förlorade och i byggnaden hittade aruklar börjar redan blifva ansenlig. Högst anmärkningsvärd är den likgiltighet som tolk vid dylika tillfällen visar i afseende på sina tillhörigheter. Paraplyer och parasoller äro naturligtvis gjorda för att borttappas, och redan har man en betydlig samling at dessa, från den finaste spetsbekladda parasoll till den simplaste paraply. Af näsdukar finnes äfven ett betydligt forråd; näst efter dem i antal komma broscher, armband (bland hvilka några äro temligen dyrbara) solfjädrar, retikyler, sjalar och tillochmed galoscher. Börsarne, at hvilka det finnes ett dussin, tillhöra tydligen allesammans damer. Käppar, anteckningsböcker och nyckelknippor kunna deremot antagas ha blifvit förlorade af herrar; operakikarne och lorgnetterna tillhöra antagligen båda könen; likaså den otroligt stora samlingen handskar, af hvilka de fleste äro omaka. Hvarje föremål, ända ned till den simplaste gamla handske, är försedt med ett lillkännagifvande om tid och plats der det hittats. Ehuru många föremål återställas till rätta egarne, synes dock allmänheten ej ha riktig reda på att det finnes ett kontor för förlorade sakers återfående, ty samlingen ökas dag för dag. Ett särskildt rum, i nordöstra tornet af utställningsbyggnaden finnes för dem som önska skrifva bref, och der kan man äfven emot en afgift af en penny i en framlagd bok inskrifva sitt namn, sin adress i London, stället hvarifrån man sist kom och huru länge man ge —————————— LL 2 !X2spsss