Göteborgsposten – 12 juni 1862, sida 1

— Hur mår er mamma? — Åh, hon mår mycket bra! O, hvilket väsen jag hörde der nere vid poliskontoret. Min pony blef så rädd att jag måtte slå honom med mitt ridspö. Man trampade på gula rosor. — Här blir ej lugn förrän valen äro slutade. Gud gifve det vore så nära och att den kandidaten vore sin väg. — Ni menar Lenison? frågade William, som natuligtvis efterhärmade sin faders bekantas diplomatiska ton. — Han sjelf, tillade Dill; den karlen är ett vidunder. Isabels bleka kinder öfvergjötos af en skär rodnad. — Han kan naturligtvis aldrig vinna på pappa! inföll den lille William i orakelton. — Han kan aldrig vinna på en hederlig man! Nej, den gode Guden kan aldrig tillåta det! svarade Dill med värma. En skrifvare kom in och införde en främmande, en klient. Skrifvaren trodde att mr Carlyle var på sitt rum. Dill förde klienten in till sig, men dessförinnan betraktade han guvernanten med nyfikna blickar. Hon bar efter vanan en svart sidenklädning. Stundom brukade hon dyrbara smycken, stundom var hon högst enkel. Svart siden bestod hon sig dock alltid. Likasom i hemmet, hade hon äfven nu en zouaveblus som dolde hennes växst. På hufvudet hade hon en halmhatt, hvars skyggen sträckte sig ovanligt långt fram och ögonen doldes under ett par ofantliga blåa glasögon.