Göteborgsposten – 12 juni 1862, sida 1

—s-—————— — —— — Oförmodadt inträdde Carlyle samtalande med Dill som gick bakom honom. — Ah, se är ni här m:me Vine? utbrast advokaten förvånad. Jag lemnade qvar några rader för att be er begifva er till miss Carlyle. Dill, jag lemnade er ju dem 22 — Nej, herre, jag har icke fåt något sådant! — Då måste jag ha glömt det! Lätj se, hvad är klockan? Felar tio minuter i fyra. Sade doktorn, bur dags han skulle komma, m:me Vine? — Icke precist, men efter hvad jag kunde förstå, skulle ban komma temligen sent på eftermiddagen. Efter den inbjudning hon fått af mr Carlyle, begaf hon sig med William till miss Cornelia. Denna dam hade gått ut och väntades ej hem ännu på en stund. William tog plats i en beqväm soffa och föll snart i sömn. Hvad minuterna gingo långsamt! Och hur tyst och öde var ej hela huset! Den som någon gång väntat på någon eller något, har nog gjort den erfarenheten. Isabel satt och, om man så kan säga, lyssnade på tystnaden, hon såg maschinmässigt genom jalusierna de förbigående och betraktade barnets bleka kinder i väntan på att läkaren skulle anlända. — Ändtligen! tänkte hon, då hon hörde någon inträda och komma åt det rummet der hon satt. Nej, det var icke läkaren! Hans steg skulle ej ha kommit hennes hjerta att klappa så häftigt. — Doktor Martin dröjer, sade Carlyle, ty det var han som kom; jag fruktar att ert tålamod blir satt på för hårdt prof, m:me Vine? — Ack, det betyder ingenting, min herre, sade hon