Göteborgsposten – 7 juni 1862, sida 1

Article Image
skall besluta sig för, det romantiska och storartade Trollhätta, det idylliska Jonsered, det täcka Säro, det friska Marstrand med fru Pallins ypperliga anråttningar, det — men stopp! Det är förmycket! Beslutar man sig ej tör någotdera, har man i sista hand att uligå Lorentsberg och Trädgärdsföreningen med det goda Franckeska kapellet. Ett hemskt rykte, smakande af gratluft i lifvets vår, har hviskats man och man emellan under senare dagarne, neml. att det skulle lyckats det pietistiska partiet att få söndagens bantäg afskaffade. Man börJade redan draga ut konseqvenserna at detta: inga ångbåtar eller poster skulle tå afgå på söndagen, intet telegram vexlas, ingen enskild begagna sitt äkdon till en uvtärd, ja presten borde ej få åka till kyrkan, huru långt han än hade dit. Men man andades åter lättare, sedan man af annons inhemtade att trafikchefen härstädes, långt ifrån att indraga de två förut varande söndagstågen, istället låter det tredje, under sommarmånaderna vanliga tåget til Jonsered börja med i morgon. Faran är sålunda lyckligen öfverstånden för denna gången, och vi hoppas att den i sin spöklika skepnad ej ånyo skall visa sig. Det skulle kanske vara en vinst för Guds rike, att, istället för det menniskorna ullätes att i etillhet få några timmar umgås med den lärorika och till allt godt manande friden i naturen, tvinga dem genom ett qvarblifvande i staden att söka förströelser af skadligare och betänkligare art! Må vi aldrig komma derhän i blind och ensidig itver. Fordom fanns till och med inom sjelfva staden en liten förtjusande tillflygtsort undan hettan, en plats som ansågs så älsklig, att den forvärfvade sig namnet Paradiset, och om hvilken man var så rädd som om en kostlig perla. Dertill hade man äfven sina goda skäl, först och främst emedan platsen, sålänge Trädgärdsföreningen ej änbu var tillräckligt uppvuxen, utgjorde de små barnens enda tummelplats i det fria, och för det andra emedan den i sitt ursprungliga skick var en lunga, som absorberade de osunda ångorna från en kanalarm, hvars botten understundom knappt täcktes at vatten. Sedan denna kanal igenlades (det förtjenade visserligen sitt eget lilla kapitel att beskrifva huru snålheten bedrog visheten vid denna igenläggning) och drätselkommissionen fått frihet att sorsköna platsen, då, må tro, blef det något af densamma. Ifrån ett paradis förvandlades den till en sandöken. Trots de stora ansträngningarne med en af 8 hästar dragen vält af ny konstruktion, hvilken medgitver en högst ansenlig belastning, tyckes det ej som man skulle kunna qväsa den djupa makadamiseringsstenen. Den som en gäng vågat sig in i öknen och vandrat ett slag bland de skarpa och lösa stenarne, gör sannerligen ej gerna om försöket. Det är derföre intet att hoppas från allmänhetens sida i afseende på nedtrampningen, och lyckas ej experimentet med välten, är der så godt att vederbörande — liksom våra patroner på landet bruka skicka ned en kardus tobak till drangstugan, för att få en ny pipa inrökad — bestå nya skor åt några batterier af Göta arilleri-regemente, för att tilltrampa detta steniga Arabien. I motsatt fall torde promenerandet der betraktas såsom i forna dagar penitensen, då pilgrimen vandrade till det heiga landet med ärter i sina skoplagg. Det var för ett par år sedan trenne ansedda personer härstädes, hvilka erbjodo sig itt å brunnsparken låta uppföra ett storirtadt hotell. I dess dåvarande skick ville nan dock på intet vilkor uppoffra den, och sermed förfoll hotellfrågan. När man nu etraktar les beaux restes af haradiset,

7 juni 1862, sida 1

Thumbnail