Göteborgsposten – 6 juni 1862, sida 1

lemnade åt sina grufliga samvetsqval den qvinna, som fordom varit hennes egen mans afgud. Den arma Isabel kastade sig på soffan; i sin gräsliga smärta lyfte hon sina händer mot himlen och anropade döden. Hon var betagen af fasa, ty hon såg en fläck, en outplånlig blodfläck på den mans händer och själ, hvilken hon hade föredragit framför Carlyle. Om någonsin himlens straff drabbat en brottslig qvinna, så var det Isabel! Elfte Kapitlet. En engelsk advokat till bords. Rundt omkring East Lynne hördes vinden sucka och klaga. Man såg den på långt håll nedböja de höga popplarnes toppar samt skaka de vackra ekarne och kastanjeträden i parken. Denna vind uppfyllde en på en gång med nedslagenhet och häpnad öfver dess majestät. Himlen hade förlorat sitt ljus och sin värme och en dyster legion af mörka skyar hotade att öfversvämma fälten. Så fruktade åtminstone en resande, som färdades en enslig väg en lördags afton. Han gick till fots och var klädd som sjöman. Hans svarta hår och svarta mustacher voro af naturen krusiga. Ett par ofantliga polisonger och den blåa kragen på hans kavaj dolde till en del ansigtet. Hans blanklädershatt var neddragen öfver ögonen och bidrog ytterligare att dölja hans anletsdrag. Hans stora och tjocka kavaj var prydd med ankaren och en läderrem rundt omkring lifvet uppeholl ett par