Göteborgsposten – 6 juni 1862, sida 1

allsmäktig och dels emedan den velat visa Stockholms kommun en arighet, hvaraf kåren tror att den skall komma att njuta godt när snart nog sockennämnden kommer att afgöra trågan till hvilka kommunala andamål hundokatten skall användas — och styrelsen anser skarpskytteväsendet för kommunalt om någonting är kommunalt — något som andra åter tagit sig friheten att starkt betvifla. Sedan nu Aftonbladets utgifvare hr Sohlman blifvit kompanichef och en at samma tidnings förnämsta medarbetare är vice kompanichef och i sin egenskap af vice sekreterare är ledamot af styrelsen — så får man väl snart se oomkullrunkeliga bevis framläggas att skarpskytteväsendet är en kommunal fråga och att hundskatten bör åtminstone till en del anslås till skarpskyttekåren. Roligt vore om nu äfven magister Lindström, Dagligt Allehandas utgilvare, blefve kompanichet och någon af hans stadiga medarbetare vice kompanichef — så vägde det jemnt, ty det vore orättvist om blott Aftonbladet skulle ega befal öfver denna styrka, som, enligt hr Blanches oförsigtiga yttrande vid första sammanträdet på Börsen i skarpskyttesaken, är riktad ej blow mot yttre utan afven mot inre fiender. Hunddagarne, såsom denna månad äfven kallats, emedan den Åpersonliga beskattningen af stadens hundar under denna pågått, aro ännu ej öfver. Det ganska aktningsvärda antalet af 3,136 hundkreatur bar till och med idag blifvit beskattadt, med 3 rdr 33 öre pr st. Emedan stadsuämnden ansåg hundarne böra få räkna sig will godo de fyra första mänaderna af året sluppo egarne nu med 23 at den stipulerade skatten 5 rdr. Ännu ett par hundra kreatur skulle i dag ha velat bltva beskattade, men stadsnämnden — hvad sägs derom? — hade ej tillräckhgt lager af skatteplåtar, gjorda af messing med en derpå hvitande hund, jemte nummer och årtalet 1862. Idag på middagen var trängseln af skattbetalande alldeles törsärlig. Gamla gummor, som misssorstätt kungorelsens innehäll, kommo i värmen släpande på sina Åprissar, dem de trodde att de skulle forete); andra hade skrifvit sin anmälan på mindre papper än ett hallark och fingo dertör, efter att slutligen ha stretat sig fram till kommissariens bord, stulta at hem igen för att skiufva om sin anmälan. De flesta fruktade att efter kl. 1, då tiden var ute, polisen genast skulle knipa deras trogna vänner, som ej hunnit tå det legaliserade märket. För min egen del bekänner jag att jag anser denna beskattning obillig, emedan den träffar den fattige lika härdt som den rike. Kouseqvensen fordrar nu att någon ny Boman — eller hvad han hette som kom tram med motionen om hundskatten förra riksdagen — vid riksdagen i höst toreslär kattskatt. Som stadsuvämnden tror sig kunna anskaffa tillräckligt med märken wull om fredag, så sortsättes uppbörden då. På tal om m rken föres min tanke ovillkorligen på K. Postverket. Ni vet, m. h., att ett nytt sätt för udelande at posttorsändelser af alla slag blIitvit här infördt sedan den 15 dennes. Första dagen isynnerhet väckte det allmän förargelse och tydligast stod vreden afmålad i de svettiga bretdragarnes anleten; ty dessa flögo som tättingar utefter gatorna för att kunna passa på turen. Gick man till postluckan — samma arga porträtter såg man äfven der infattade i luckramen. Ja, man har fill och med talat om en strike, som hårom morgonen skulle komma att ega rum i likhet med den, som för 12-15 år sedan verkligen egde rum af tretton extraordinarier och som då strandsatte hela K. Postverket. Jag tror dock att vederborande lyckats afstyra denna sammanrotning af resp. brefbärare, hvilka nu utan knot —— er. IIvarföre blef m:me lemnade åt sina grufliga