Göteborgsposten – 6 juni 1862, sida 1

—— — — WL — springa efter turen som dock ej är att förstå säsom vore det liktydigt med lyckan, utan är en viss timme då brefbärarne skola vara hemma i Posthuset för att ånyo skynda ut atv glädja menniskorna med rekommenderade bref o. s. v. Om Sergelska aflären vet jag ej mera än hvad tidningarne hast att berätta derom; dock dåges det att äfven den, likasom slera andra, håller på att arrangeras. — Från prms Oscar kan jag helsa; han har ej bhfvit fetare al vistelsen i Italien och ej kortare heller, om mojligt tvärtom. Brunstekt i ansigtet deremot är han som skulle han nyss passerat linien. Hvad Djurgården nu är vacker! Ni kan nog töreställa er det, m. h. De mest en vogue varande embarkeringsställena äro Kantmåstaretrappan och Stromparterren. Christi-himmelssärds-dagen t. ex. — en herrlig dag liksom så mänga andra — hvilken menniskomassa som lemnar staden, från båda dessa embarkeringsstallen med kursen ställd på Djurgården! Ah, det är verkligen otroligt! Man skulle tycka att Stockholmsbon så att såga kände Djurgården utantill. Han gör så också, men alltid ser man dock hur han längtar att än mera studera denna for honom så bekanta boks evigt nya skönheter. Det är dock allra mest om söndagarne som herr Svensson har tid att riktigt slå sig på detta studium. Herr Svensson pallrar då sakta och eftertänksamt Framnäsvagen åt Djurgårdsbrunn ull — han alskar å ena sidan Brunnsviken som ligger spegelblank for hans blickar, å den andra de putoreska bergshöjderna, och han fattar posto i en af dessa trefliga bergssluttningar med sin matkorg — jag talar här om den anspråkslöse hr Svensson — och inmundigar sina hårdkokta ägg, sitt smör i porslinsasken — i värsta fall i Dagbladet — och sitt delikata bränvin, af det slag som kallas godt i motsats till starkt. Med belåtenhet i sitt anlete sitter han här i backen helt ogeneradt med smörgåsen i hand och tager en öfverblick, en vue doiseau at de under honom krälande menniskorna, af våra sprättiga kongl. sekreterare och lojtnanter, al dessa, såsom man kallar dem, Lutsarna damer, dessa söta bättre mans barn, utstyrda 1 alla möjliga santasikostymer, barbenta å låcossais eller uniformerade å la 20uave o. 8 v. — med denna brokiga tafla nedanför sig riktigt mår hr Svensson med familj. På qvällqvisten tågar hr Svensson hyggligt och anständigt, hållande på ena armen matkorgen, som nu blitvit betydligt lättare, och på den andra yngsta flickan, som blir tyngre och tyngre ju sömnigare hon blir. En sorståndig och sparsam Svensson far ej Yölver båtarne, såsom det kallas, ty 10 ore person är för mycket, nej han knogar Ladugårdslandsvägen hem till sig. Men så tillbringar blott fåtalet at hrr Svensson sin dag — de flesta qvidams af samma familj tycka mera om de inbjudande villorna vid vågen, der punsch, cigarrer och s. k. musik serveras mot ganska bastant betalning. Nå, hvar och en bör få ha sin smak, men nog tyckar jag mer om hr Svensson i gröngräset än den i rök och damm och punsch insvepte hr Svensson. Walfrid.