Göteborgsposten – 6 juni 1862, sida 1

soner, som ej äro mycket bekanta inom den politiska verlden. Bland de inbjudna voro brr Blanche och Lindeström, Aftonbladets och Postudningens utgitvare m. fl. Man utbytte verkligen tankar en stund under rådman Wesers ordförandeskap, hvarvid man fick veta att hr Blanche denna gång ej ämnade uppträda såsom kandidat och att hr Lindestrom ej ännu lärt sig göra skilnad mellan parti och kotteri, hvartör hr Sohlman häri gaf honom undervisning, den man äfven skulle kunna kalla ullrättavisning. Efter åtskilligt prat afslots sammankomsten med det beslut, att utsedde komiterade skulle inbjuda valberättigade till en stor sammankomst i De la Croix salong om måndag — och då kommer en at de torsta hufvuddrabbningarne att utkämpas. — Man anser allmänt att af de gamla riksdagsmännen hrr Hjerta och Lovån och Blanche komma att åtorväljas, deremot icke hrr Rosenqvist — som numera ej ens lärer vara valbar — Lindeström och Ditzinger. Således ha vi minst tre nya kandidater att utse. — Med vi menar jag naturligtvis Stockholm. Herr Lindeström visade sig under riksdagen pro primo alltför prohibitistiskt sinnad och gjorde i en senare period forsok att stryka ned professor Berlin 1 Lund, med anledning at prof. Berlins påstående att de Lundströmska säkerhetständstickorna — der fostorn är anbragt på ett plån — vore bättre än andra tändstickor, ett påstående som hr Lindeström omöjligt kunde begripa annat än såsom syftande på tändstickor af Nordemalm komp:s tillverkning, för si hr Lindestrom är något intresserad numera i den firman. Lärstskramhandlaren Ditzinger åter ansågs vara allt för mycket tillhörande jamare-kategorien och i allmänhet allt för beskedlig och nästan intetsägande, för att man ens i bankfrågor, i hvilka han dock par prösference bevars vill vara hemma, skulle tillmäta honom någon, ens minsta betydenhet. — Emellertid har hr Hjerta, sin vana trogen att ej vara vidlyftig, läut utdela till sina blifvande valmän en volym, innehållande ett ganska digert antal sidor, hvari hela hans verksamhet på det kortaste sätt i verlden beskrifves — denna volym utgör nemligen en samling af alla de der korta talen, med hvilka hr Hjerta ej ville det allra minsta upptaga ståndets tid och man fattar då lätt att det ej är någon småsak här är fråga om. Denna lilla broschyr om 400 sidor utgör hr Hjertas politiska trosbekännelse. I stället för de tre afträdande, troligen åtminstone, kandidaterne, omnämner ryktet några personer som ni m. h., förmodligen ej känner, nemligen tullförvaltaren Ahlsell, den 1 kommunalgräl bekante skräddaremästaren Arnell (grosshandlaren Schartaus echo), bokb.ndaren Lund och ännu några andra. Så ungefär är ställningen för ögonblicket. Våra skarpskywar öfva sig väldeliga och Ladogårdsgärdet töreter hvarje söndags förmiddag en den mest brokiga anblick — tusentals menniskor till häst, till fot och i vagn fara dit ut. Mera enighet har inträdt åtminstone i uniformeringen — de höga filthattarne ha nästan försvunnit och blifvit ersatta at de låga mössorna. Mycket har ventilerats öfver den frågan, huruvida det skulle anstå de frivillige skarpskyttarne ait under ett dygn, hvarunder garnisonen skulle deltaga i en stor simulacre, öfvertaga vakthållningen i hufvudstaden. Styrelsen, som allt ifrån början stått i ett spändt förhållande till kompanichefer etc. hela befälsvägen nedåt, ville det ej, men öfverbefälhafvaren gretve Adlersparre lär gifvit H. M. sitt löfte och en stor del af kåren — mer än 150 man behöfves ej — har, styrelsen oåtspord, gifvit sitt bifall dertill. Örsa ken härtill har varit dels att kåren velat visa styrelsen att den ej, såsom den vill vara, är rr O —