Göteborgsposten – 5 juni 1862, sida 1

——— — rummet, och den anständiga tystnaden, det förnäma lugnet uppfyller det. På de målade tonsternas dunkelroda skifvor stråla i brännande färger Englands gamla konungasamilJers vapen och deviser, och deremellan på utsprång från vaggarne stå riddargestalter gjutna i brons och med förgylda skoldar och rustningar såsom representanter för Englands gretskap. Vi känna oss liksom bland andar trån forflutna tider, der vi sitta på vårt galleri. Bland de personer som finnas inne i rummet göra sig tidningsreferenterna mest märkbara. De sita helt beqvämt i sina små docks framfor oss, skrattande och skämtande sinsemellan, osta så hogljudt att en lord höjer sitt hutvud och blickar upp emot dem. Bakom hvarochen af dessa referenter, hvilka tyckes vara de enda i huset som ha roligt, sitter en suppleant, så att hvarje blad, så tort det ar sullskrifvet, genast kan föras till tryckeriet. Egentligen äro dessa referenter, blott tälda i parlamentet. Ännu under senare delea af torra ärhundradel måste reseraterna döljas under diktade namn. Sålunda framställde ,,London-Magazine dem såsom ,, Debatter 1 den politiska klubben och ,,Gentlemens Magazine under namn af ,,Sevatens i Lilhpufdebatter. Sedan 1771 vande man sig vid alt ignorera dem, något som nu för tiden kommer surt efter tor lorderna. Utom lifvet på referenternas galleri finnes intet egentligt sådaut i öfverhuset. En tum massa af rodt, på några ställen skimrande af guld och diamanter är allt hvad man ser, då man trån det förgylda taket sänker blicken ned i öfverlaggmngssalen. Den gifver ett intryck likt det at en glänsande dröm, och de gestalter som deri röra sig ha. något somndrucket i hela sitt väsende. Hela antalet af lorder, hvilket för Storbritanien och Irland uppgår till mer än 450, ser man aldrig sumladt derstades. Hälften af bänkarne äro regelmässigt tomma. Tom är den med rodt sammet samt guld och ädelstenar rikt bekladda tronen tor drottningen, hvarpå hon sitter då hon öppnar parlamentet. Tom är den ett trappsteg lägre till venster stående tronen med prinsen af Wales strutsfjädrar och tom är, samt skall alltid så forblifva, den tron på hvilken prins Albert satt. Midten i rummet upptages af det med rödt beklädda bordet, bredvid hvilket sitta tre rolerker i svarta kåpor och verkliga pigtails d. v. s. lockperuker. Bakom det roda bordet är den berömda ullsäcken, lika hög och bred som bordet och likaledes beklädd med rodt tyg, på hvilken presidenten, den af kronan utnåmnde lordkanslern sitter. Detta säte är så hogt att lordkanslerens ben hänga 1 luften — om han ej handelsevis skulle ha ansenligt längre ben ån hans herrlighet, den nuvarande kansleren. Öfverhuset, hvilket kan fatta beslut äfven om blott trenne lorder äro närvarande, har för öfrigt rätt dertill tillochmed i lordkanslerens frånvaro. Lorderna sjeltva hvila temligen liknöjdt på sina bänkar, hvilka äro beklädda med rödt läder. Rödt är öfverhusets färg, liksom grönt underhusets. Kanhända är det fornämt at tala så lågt och otydligt som de göra det; men man förstår verkligen sallan elt ord al hvad de säga. Jag tror att earlen af Shaltesbury talade. Emellertid tänkte jag på helt andra saker. Jag lät den nyss omnämnde mannen med vapenskölden på bröstet för mig uppräkna de närvarande lordernas namn och tänkte dervid på deras familjers historia. Då man hör dessa namn, skulle man kunna tro att det ej funnes äldre adel än de tre förenade konungarikenas. Och dock är det ej så. Tysklands adel är både äldre och högmodigare, och i Faubourg S:t Germain il