Göteborgsposten – 5 juni 1862, sida 1

ej till saken. Jag deremot vet reda på alltsammans, kanske utan att man ens anar det. — Hon skall måhända en dag vara bland de sälla i ; himlen, William, och du med henne. Gossen föll uttröttad tillbaka på soffkudden och hvilade der, utan att svara. Lady Isabel, som lutat sin panna i handen, iakttog äfven tystnad, men hon blef dock snart orolig för barnets tårar och snyftningar. — Ah, jag vill ej dö! jag vill ej dö! jag vill icke skiljas härifrån och lemna pappa och Lucie! Hon betäckte honom med sin kropp och slingrade sina armar omkring honom; deras tårar och snyftningar blandades tillsammans. Hon hviskade till honom ord, som bruka lugna och smeka själen; hon höll honom så omsluten, att han utan svårighet kunde utandas sina snyftningar mot hennes egen barm. Efter några, ögonblicks förlopp, var paroxysmen öfver. — Hör utbrast William, hvad är det? Ett sorl af skratt och gladtigt prat trängde sig till deras öron. Det var Carlyle, lord Mount Severn och hans son, som kommo ut från matsalen och gingo genom salongen. De skulle på någon sammankomst i West Lynne. Då dörren stängdes efter dem, kom Barbara in i rummet. Guvernanten hade stigit upp, tagit på sig sina glasögon och åter satt sig lugnt ned på en stol. — Icke ljus! Icke eld! utropade Barbara och skyndade sig att upplifva brasan genom att blåsa på densamma. Men hvem är det som ligger der på soffan? William, du borde redan ba gått till sängs!