Göteborgsposten – 5 juni 1862, sida 1

ger, men bjertare och vackrare än våra vackraste blommors. — Hvem förde dig bort att se dessa taflor? — Pappa. Han hade äfven Lucie med sig. Mrs Hare sammanträffade med oss och Barbara äfven. Då var hon ännu ej var vår mor. Nåväl, m:me, tillade han och sänkte rösten, ni kan aldrig gissa hvilken enfaldig fråga som Lucie gjorde pappa! — Hvad då för en? — Hon frågade honom, om mamma var med bland de många i de hvita kläderna? Ni vet nog, hvem mamma var, lady Isabel! Vi befunno oss då midtemot taflan, och tusentals menniskor skulle kunnat höra hvad hon sade. Isabel dolde ansigtet i sina händer. — Och hvad sade din far? — Jag vet icke; jag tror ej, att han svarade någonting. Han samtalade med Barbara. Men det var mycket enfaldigt gjordt af Lucie, eftersom Wilson mer än tusende gånger sagt henne att hon ej borde tala om lady Isabel till pappa. Miss Manning hade sagt henne detsamma. När vi kommo hem igen och Wilson fick veta alltsammans, sade hon att Lucie förtjente en dugtig risbastu. — Hvarföre får man icke tala om lady Isabel i din fars närvaro? Dessa ord hade ej väl framträngt mellan hennes läppar, förrän hon nästan häpnade öfver att hafva uttalat dem. — Jag skall säga er det, hviskade William sakta: hon har rymt från pappa. Lucie är ung och enfaldig och säger, att hon förts bort emot sin egen vilja, men hon känner