Göteborgsposten – 5 juni 1862, sida 1

——— ——— ———ö— det dock redan ett under i London, ett praktverk at Gotisk byggnadskonst, en rival till den urgamla abbotkyrkan midt emot, kungligt rikt och behagligt i sitt inre, stort och majestätiskt i sitt yttre, med sina graciöst hopfogade massor, med sina kantiga fönster och spetsbågsportal, med sitt hela London dominerande Vietoriatorn, hvars törgylda och blåa, inifrån belysta urtaflor, man ofta då de nattetid skimra genom töcknet, anser vara månen, så högt synas de i luften. Den del af gamla palatset som förblifvit stående, Westminsterhall med dess bjelktak af irländska ekar, har blifvit infogad i den nya byggnaden, och öfver densammas stengolf går ännu i dag vägen in till Englands och Irlands parlament. Den rymliga platsen framför Westminsterhall, New-Palace-Yard, med dess djupa blåa skuggor, med det guldrandade vietoriatornet i middagssolen, med Themsen brusande der baxkom, med det aflägsna bullret från Charing Cross och Strand samt forsalens högtidliga tystnad ingifver den besökande högtidliga känslor. Själen fylles af minnen trän förflutna tider, hvilkas drägter, anleten, gravitetiska former och ärevördiga seder omgifva mig; de ridderliga normandkonungarne i sina sten-nischer blitva lefvande, och de anglonormandiska fraserna Soit baill aux Seigneurs eller Le roi le veult klinga icke främmande för mig. Det var tidigt på en solrik eftermiddag som jag pa ett inträdeskort af earl of Enniskillen besokto ofverhuset. Solsken genom höga fönster med glasmålningar och ljuseffekter på mosaikstengolfvet äro de intryck, hvilka Englands lordshus har qvarlemnat hos mig. Lorderna samlas regelmässigt tidigt på aftonen eller på eftermiddagen, ofta äfven vid middagstiden. Underhuset är arbetets hus, skådeplatsen för de hårda partikamparne och for nattvakor, det är der den engelska statshushållningens Åofice work utfores. Lordarnes hus är deremot lugnets hus, församlingsplatsen för män, hvilkas ostörda njutning af inntvet är privilegierad genom deras börd; det är den hamn till hvilken stora och förtjenta statsmän draga sig tillbaka, då deras arbete är gjordt eller deras krafter genom långvarig ansträngning äro försvagade eller nära uttömda. Något starkare uttryckte tidningen Punsch denna meral vid det tillfälle då lord John Russell såsom Earl Russell inträdde i ofverhuset och bland Englands pärer. Punch står gråtande och åser lorden inträda inom lordarnes hus, ropande efter honom: Må du bli lycklig! medan earl Granville emottager den nyutnämnde med orden: Gudnås Jonnny, du kommer att finna det rätt tråkigt här. Ett säte i lordhuset är för de flesta en bördens företrädesrätt, men för de öfriga en utmärkelse och en belöning. Vi genomgå, sedan vi passerat trappan i Westminaster-Hall, en mängd korridorer och gångar, tills vi komma till den, i hvilken på marmorpiedestaler stå alla Englands stora statsmäns bildstoder, från Clarendon till Chatham, Pitt och Fox. Här skilja sig vägarne åt. Tager man af till venster kommer man till the house of commons; tager man af åt höger kommer man till the house of lords. Till venster är allting enklare, till höger deremot allting dyrbarare och solidare. Konsten förenar sig med rikedomen för att smycka dessa rum. De äro ej glänsande, men de göra ett intryck som de voro det äldsta och skönaste man sett. Väggarne i den sista korridoren innan man inträder i lobbyn, försalen, till öfverhuset äro betäckta af alfrescomålningar ur engelska historien. På bänkarne under dessa fresker vilja vi för en stund sätta oss. Förbi oss passera Englands lorder då de gå till m I ÖUÄO O MMO OMO— BBB nn mm MMMM