Göteborgsposten – 2 juni 1862, sida 1

friheter emot mig? IIans läppar och kinder öfverdrogos emellertid med marmorns blekhet. — Känner ni Lenison, mr Bethel? feågade Dill. — Ja, förr kände jag honom. I j — Ja, sade Ebenezer skrattande, då var han ännu icke Lenison, utan en belt annan person. Icke sannt Berhel? Bethel beskärde nu Ebenezer med samma blickar af förakt som han sjelf emottagit af baroneten. — Förklara er, eller rättare sköt er sjelf. Han nickade åt den gamle Dill och aflagsnade sig, utan att vidare b kymra sig om Ebenezer. Carlyles gamle skrifvare sade till denne senare: — Säg mig, mr Ebenezer, hvad betyda dessa ord? — Åh, ingenting särdeles. Den, som står och orerar derborta, har ej alltid varit samma höga personlighet som han nu vill låtsa sig vara? — Bah! — Jag skulle ej velat nämna det, emedan saken icke angår mig, men man kan ju gifva er del af förtroendet: skulle ni tro, att den ryktbara baroneten derhorta, som har den pretentionen att vilja representera West Lynne i parlamentet, strukit omkring i trakten i Abbeywood, galen som han var i Afy Hallijohn? På den tiden, det är nu flera är sedan, kallade ban sig icke sir Francis Lenison! Dessa ord uppväckte inom gamle Dills minne tusentals sväfvande hågkomster och smärtsamma tvifvel om Richard Hare och en viss Thorn. Han tog derpå Ebenezer lifligt i armen och sade till honom: