Göteborgsposten – 2 juni 1862, sida 1

— — direkte blanda sig i dagens stora frågor och politiska strider, gifva ett omedelbart upphor ull ett nytt statsskick, så är det dock troligt, ja nästan säkert, att de medelbarligen, genom det andliga och litterära samlif de åstadkomma, både ha gifvit och än framgent skola gilva ett kraftigt uppnof till ett fritt och enigt Skandinavien. En stor och djup betydelse ha alltid studentmötena om de också ej böra anses vägas med politikens guldvigt på stats mannens vågskål. Till slut vill jag blott nämna några ord angående åtskilliga mot mitt senaste bref till G.-P. riktade artiklar, hvilka varit att läsa i åtskilliga tidningar. Som de, med undantag af några mer eller mindre förnumstiga räd ull brefskrifvaren, hufvudsakligen varit riktade mot mitt yttrande angående de sympauier hr lektor Ljungberg och de åsigter han förfäktär vunnit bland den studerande ungdomen vid härvarande universitet, inskränker jag mig till besvarandet häraf, oaktadt jag torst beslutat att ej inlåta mig i någon skrittvexling i ifrågavarande sak, alldenstund dock inga reella bevis af någondera parten kunna presteras; men då jag af ganska många aktningsvärda personer, hvilka med stark ovilja å-ett huru ett litet, men trångbröstadt och ensidigt parti sökt göra ett erkandt faktum till uppenbar osanning, blifvit uppmanad au ej låta de insända uppsatserna stå obesvarade, skrider jag nu till verket, ehuru jag vet att en opartisk allmänhet ej låtit dåra sig at dessa insändares osanna uppgifter och sorutser att äfven de mest bevisande skal skola vara försvillda på personer med förut fattade fördomar. Främst torde få anmärkas att jag blott relaterat ett faktum, hvilket ännu står ovederlagdt; ty dels hafva de respektiva insändarne alls icke anfört några bevis för sina påståenden, dels ock anfört sådana, att de -Jelfve troligtvis äro de förste, som vid lugvare besinning onska, att de insända uppsatserna voro otryckta, eller, än heller, oskrifna. Jag erinrar exempelvis blott om det oullborliga och om en forvånansvärd brist på grannlagenhet vittnande införandet att de å Wermlands Nationssal härstädes utgilna theser. Af den enträgenhet, hvarmed Handelstidningens ärade insändare påyrkat dessa satsers intörande i tidningen, skönjes uppenbarligen, att han betraktat dem såsom en synnerligen kraftig vederläggning af mitt yttraude rörande den studerande ungdomens lifliga sympatier för de ider — den fordomsfria torskningen och det förnuftsenliga tänkandet —, hvilka i lektor I. funnit en vålrustad och osörskräckt stridsman. Nu har det emellertid ej slagit bättre ut för insändarens välmenta afsigter härntinnan, än att författarne af de ifrågavarande diskussionsämnena, prof. Ribbing, och stud. Löfgren, sjelfve skyndat att förlama thesernas förmenta bevisningskraft, i det de uti en i Handelstidningen nyligen införd skrifvelse, jemte det de protestera mot det olagliga ingrepp i den litterära eganderätten, hvilket skett genom thesernas spridande i tryck, uttryckligen påpekat — hvad som väl egentligen borde vara klart för hvar och en med sannt förstånd begåfvad menniska — hurusom Lobevista påståenden, hvilka först under diskussionens fortgång erhålla sin närmare utveckling och förklaring, aldrig kunna och icke heller någonsin varit afsedda, att gälla såsom bevis. A:t theserna i det nakna skick, hvari de aftrycktes i Handelstidningen, kunnat förorsaka missförstånd, är gan-ha möjligt; men sedan nu försattarne mellankommit med sin förklaring, torde intet dylikt vara att befara och sålunda torde min uppgift angående smnesstämningen bland härvarande studentkår i den Ljangberg-ka frågan få, åtminstone till något kraftigare bevis blifvit anfördt för den